Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
observatorium, det första fulländade i Sverige, samt har genom sina rika samlingar, som gjorts för allmänheten tillgängliga, väsentligt bidragit till spridande af kunskapen om naturföremålen, likasom den i allmänhet haft ett betydande inflytande på vetenskaplighetens utveckling inom fäderneslandet.
Hvad de särskilda vetenskaperna beträffar, ansågs ännu alltid teologien stå främst och var mest omhuldad, hvilket äfven visade sig genom lärarnes antal inom de särskilda fakulteterna vid universiteten, så att t. ex. den teologiska i Upsala räknade fem professorer, medan den juridiska och den medicinska måste nöja sig hvardera med två, och den så vidt omfattande filosofiska med tio. Den teologiska vetenskapliga verksamheten röjde sig emellertid egentligen dels i några stridsskrifter mot pietister, dippelianer och herrnhutare; dels i åtskilliga läroböcker, bland hvilka en på latin af Jakob Benzelius (född 1683, erkebiskop 1744, död 1747) och en på svenska, »Sammandrag af den kristna salighetsläran», af Samuel Johansson Alnander (född 1731, teologie lektor i Carlskrona 1767, död 1772), bibehållit sig såsom skolböcker ända till vår tid; dels i predikosamligar, af hvilka några varit mycket spridda och funnit långt flera läsare än någon af de öfriga teologiska skrifterna från denna tid. Sådana predikosamlingar af Anders Båld (född 1679, slutligen kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, död 1751); af Sven Bælter (född 1713, domprost i Vexiö 1750, död 1760) och af Anders Nohrborg (f. 1725, hofpredikant 1765, d. 1767), hafva vunnit stort beröm såsom tillhörande det bästa vi i denna väg ega, och räknas ännu bland våra mest spridda andaktsböcker.
Filosofien hade äfven under detta tidskifte flera svenska idkare, bland hvilka Andreas Rydelius, som i det föregående blifvit omtalad, bör nämnas främst, emedan han, ehuru utgående från Cartesii system, likväl i flera hänseenden omfattat sjelfständiga åsigter, hvaremot de öfrige författarne af filosofiska skrifter endast återgåfvo utländska filosofers satser. Likasom den cartesianska filosofien undanträngt den aristoteliska, blef den nu i sin ordning undanträngd af de system, som blifvit uppstälda af de tyska filosoferna Gottfried Wilhelm von Leibnitz (f. 1646, d. 1715) samt dennes lärjunge Christian von Wolf (f. 1679, d. I754)> och som till Sverige öfverfördes synnerligast af Nils Wallerius (f. 1706, professor i logik och metafysik vid Upsala universitet 1748, d. 1764). Då han först bekantgjorde Wolfs nya filospfiska system, fick han sådant tillopp af den studerande ungdomen i Upsala, att han redan kl. 2 på mornarne lemnade privata lektioner; men ifvern för den nya läran varade dock ej särdeles länge. Mången tyckte, att »man kunde rätt så gerna bibehålla de gamla gissningarna, som antaga de nya», och dels började den engelske filosofen John Lockes empiriska system här vinna anhängare, dels begynte man, särdeles mot slutet af detta tidskifte, betrakta allt filosoferande öfver föremål, rörande hvilka man ej kan komma till något visst och bestämdt vetande, såsom ändamålslöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
