Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till sina läppar, såsom ett erkännande af lärjungens storhet, och sade: »Jag har lefvat min tid och gjort hvad jag förmått. Gud bevare dig, för hvilken detta återstår. Hvad verlden af mig äskat, har hon fått, men af dig har hon långt mera att vänta.» Tårar afbröto talet, så att han endast kunde tillägga: »Farväl, min älskade Linnæus!»
I September 1738 återkom denne till fäderneslandet; men han, som utomlands, blifvit så firad och öfver allt mottagen såsom en vetenskaplig storhet, rönte nu föga erkännande af sina landsmän och började se sig nödsakad att åter begifva sig utrikes, för att mottaga något af de flera fördelaktiga anbud han redan erhållit, då han lyckligen bevarades åt fäderneslandet genom Carl Gustaf Tessin, med hvilken den som mekaniker ryktbare Mårten Triewald gjort honom bekant och som till en början erbjöd honom rum och bord i sitt eget hus samt sedermera utverkade åt honom af ständerna ett årligt arvode af 100 dukater, mot förbindelse att om somrarne hålla föreläsningar i botanik på riddarhuset och om vintrarne öfver bergskollegiets mineraliesamlingar. Genom Tessins förord blef Linnæus äfven 1739 förordnad till amiralitetsläkare i Stockholm samt i Maj 1741 professor i medicin vid Upsala högskola, hvilken professors plats han följande året fick, genom byte med sin förre medtäflare och numera nära vän Nils Rosén, lemna åt denne och sjelf öfvertaga Roséns profession i botaniken, då båda fingo hvar sin rätta plats.
Redan 1739 hade Linnæus gift sig med sin trolofvade, Maria Elisabeth Moræus, »och efter den tiden kom honom aldrig mera i hågen att lemna Sverige». Här steg han ock för hvarje år i rykte och anseende, och den ena utmärkelsen tillföll honom efter den andra. Han hade 1739 varit en af vetenskaps-akademiens stiftare och blef dess förste ordförande. Åren 1746, 1758, 1764 och 1780 slogos medaljer till hans ära, 1747 fick han titel af arkiater, 1753 blef han riddare af Nordstjerneorden och var den förste svenske lärde, som dermed hedrades, samt adlades 1757, då han antog namnet von Linné, som blifvit det mest verldsberömda någon svensk man burit. Genom ett stort antal vetenskapliga arbeten, som icke allenast gjorde botaniken till en helt ny vetenskap och tillika till hans samtids älsklings-studium, utan äfven hade en betydande inverkan på naturvetenskaperna i allmänhet, spriddes hans rykte icke blott till Europas alla länder, utan äfven till andra verldsdelar. En stor mängd unge män från Finland, Ryssland, Norge, Danmark, England, Holland, Schweiz, ja, ända från Amerika, strömmade till Upsala för att höra den berömde mannens föreläsningar, och studenternes antal i Upsala, som förut varit omkring 500, steg 1759, då Linné var rektor, till 1,500. Konungen i Spanien ville kalla honom till Madrid, erbjöd honom spansk adelig värdighet, 2,000 piaster i lön och fri religionsöfning. Kejsarinnan Katarina II i Ryssland gjorde honom äfven de mest smickrande anbud; men han afböjde de ena så väl som de andra. Franska vetenskaps-akademien, hvars utländska ledamöters antal ej fick öfverstiga 8, tilldelade Linné denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
