Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärkelse 1762, och han var den förste svensk som dermed hedrades. En mängd andra lärda samfund täflade äfven att få räkna Linné bland sina ledamöter.
Linné har för öfrigt icke allenast spridt ett helt nytt ljus öfver naturvetenskaperna, utan hade äfven stora förtjenster om den medicinska vetenskapen och undervisningen i Sverige, enligt hvad en af våra senare mest framstående läkare visat[1], samt var tillika kanske den ypperligaste ungdomslärare Sverige egt. Den kärlek, hvarmed han omfattade, den klarhet, hvarmed han öfverskådade hvarje ämne, meddelade sig åt både föredrag och åhörare, som alltid till dittills aldrig sedd myckenhet fylde hans lärosal och bland hvilka funnos utländingar till större antal, än någonsin varit händelsen i Sverige. Han bildade ock många ryktbara lärjungar, hvilka han beredde tillfälle till vetenskapliga utflykter i långt aflägsna länder och af hvilka han derföre fordrade, att de skulle meddela honom sina samlingar. Främmande lärde gåfvo hans namn åt naturhistoriska lärdomssällskap och en bland nordens täckaste, i dess skogar doftande blommor, Linnæa borealis, har blifvit uppkallad efter honom.
Sitt yttre och sitt lynne har Linné sjelf beskrifvit i sina anteckningar. »Linnæus», heter det der, »var intet stor, intet liten, mager, brunögd, lätt, hastig, gick fort, gjorde allting promt, tålte ej sent folk, var sensibel, blef snart rörd, arbetade kontinuerligen och kunde ej spara sig. Han åt gerna god mat och drack goda drycker, men var aldrig öfverflödig. Han brydde sig litet om exteriören, utan trodde, att karlen borde pryda kläderna, men ej tvärtom. Konsistorium var ej hans nöje eller göromål, ty han var till annat slagen och annat tänkte på, än sådana saker, som der förehafvas och afgöras.»
Hans själsegenskaper företedde en ovanlig förening af ett skarpsinne, som såg på en gång fort, djupt och långt, hvarigenom han ock genast insåg de likheter och olikheter, som utgöra de särskilda naturalstrens känne- och skiljetecken, samt tillika en klarhet i uppfattningen, hvarigenom han bragte ordning och reda i alla ämnen han behandlade. Jemte dessa egenskaper egde han en högst ovanlig förmåga att meddela andra hvad han upptäckt och göra det för dem lika klart, som det var för honom sjelf; ett minne, hvilket troget bevarade hvarje föremål, som väckt hans uppmärksamhet, samt med allt detta en aldrig tröttnande flit och kärlek till arbete. Han hade ärft sin mors häftiga lynne, men var lätt försonad, för öfrigt uppriktig och skämtsam, godlynt och välgörande, ehuru han i vården om sina enskilda angelägenheter var sparsam och hushållsaktig. Hushållsbestyren lemnade han dock åt sin hustru, som i många år öfverlefde honom och dog 1806, vid 94 års ålder. Sjelfkänsla saknade han icke. Han trodde sig af Gud enkom kallad och utrustad att »få titta in i Herrans hemliga rådkammare och verkstad». En djup och varm gudsfruktan var ock hos honom ett ganska framstående drag. Fast och orubblig var hans tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
