Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1771, 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mössornas välde var emellertid nu tryggadt inom de ofrälse tre stånden, då den stora deputationen den 30 September sammanträdde för att fatta beslut om de förslag till nya ändringar i konungaförsäkran, som från dessa stånd blifvit under föregående sammanträden framstälda och bordlagda. De rörde dels ett af kollegiernas vägran att tjenstgöra efter konungens afsägelse af regeringen 1768 föranledt tillägg, att det skulle såsom högmålsbrott anses, om någon af riksens råd eller andra embetsmän under hvad sken som helst skulle på längre eller kortare tid undandraga sig sitt embetes förvaltande; dels ett mot de adeliga företrädesrättigheterna riktadt tillägg af ordet »härkomst» bland hvad som icke finge läggas till grund för någon befordran. Om båda tillläggen tvistades ihärdigt mellan de adeliga ledamöterne inom deputationen, som enhälligt förkastade dem, och de ofrälse ledamöterne, som antogo dem. Frågan kom derefter till stånden samt föranledde äfven der långa och häftiga öfverläggningar. I adelns plenum den 17 Oktober, som pågick i nära 18 timmar och slutades först klockan 3 på morgonen, beslöts med 383 röster mot 276 att förblifva vid 1751 års konungaförsäkran; men de öfriga stånden stodo fast vid de yrkade förändringarna och tilläggen, och spänningen mellan stånden blef sådan, att konungen deraf fann sig uppmanad att i rådet den 28 November tillkännagifva, det han ämnade uppkalla samtliga ståndens talmän och göra dem föreställningar om det farliga läge, hvari riksdagsärendena råkat, då någon konungaförsäkran icke kunde komma till stånd och kröningen fördröjdes. Riksråden anmärkte visserligen, att i rådet ännu icke förekommit något ärende, som lät befara någon allvarsammare söndring mellan stånden; men då konungen förklarade, att han på intet sätt ville tillåta sig någon inblandning i ständernas öfverläggningar, utan endast uppmana dem till samdrägt och yrka på kröningens firande, så ansågs ett sådant steg vara »hans höga konungakall tillständigt och värdigt».
Redan samma dag verkstäldes också konungens beslut. Landtmarskalken och talmännen uppkallades, och konungen mottog dem i närvaro af riksråden Hiärne, Kalling, Reuterholm och Wallvijk, samt höll till dem ett tal, i hvilket han varmt och lifligt skildrade faran af den oenighet, som uppkommit mellan stånden, och sin egen oro deröfver, framhöll olägenheterna af en lång riksdag på en tid, då allmän penningebrist var rådande och då allmän missväxt, hotande med hungersnöd, pest och sjukdomar, fordrade samdrägtighet i rådslag och enighet i beslut, samt föreslog för tillvägabringande af sådan enighet en öfverläggning mellan ständerna under hans bemedling, antingen i ett plenum plenorum på rikssalen, eller i en stor deputation, eller på något annat sätt, som ständerna sjelfva kunde finna lämpligast.
Landtmarskalken samt presternes och böndernes talmän, hänförde af konungens ord, lofvade framföra hans förslag till sina stånd; men Sebaldt, talmannen för borgareståndet, förklarade sig vara af talmansed och grundlag hindrad att för sitt stånd framställa något annat kungligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
