Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från konungen af Spanien, och de franske ministrarne hade uppdrag att tala äfven i hans namn.
Till Österrike, som genom sin betydenhet och sitt läge kunde omedelbart inverka på Preussen och Ryssland, hade konung Gustaf äfven skyndat att vända sig. Han kände att den högsinta Maria Theresia, sedan 1740 Österrikes regentinna, aldrig gillat Polens delning, utan snarare sett den med afsky, och han hoppades, att hon skulle visa samma tänkesätt, när fråga väcktes om Sveriges styckning, så mycket hellre som dervid intet var för Österrike att vinna. Sveriges skicklige och nitiske minister i Wien, grefve Nils Barck, en äldre broder till riksrådet Ulrik Barck, fann ock, vid sitt första företräde hos kejsarinnan efter regementsförändringen i Sverige, henne vänligt stämd mot konung Gustaf och tillika beklagade hon sig öfver ryska hofvets växande inkräktningsbegär, lika vådligt för alla dess grannar, samt att detta hof ensamt egde den preussiske konungens hjerta, då hon och sultan endast rönte prof af hans djupa förställningskonst. Deremot fann grefve Barck mindre tillmötesgående hos Josef II, som efter sin fader Frans I blifvit Tysklands kejsare 1765 och sin moders Maria Theresias medregent i Österrike. Han visade sig ega nära kunskap om oenigheten, partiandan och det främmande inflytande, som söndrade Sverige, och Barck insåg lätt, att dessa underrättelser blifvit honom meddelade från Preussen.
Underhandlingarna fortgingo emellertid och inneburo å konung Gustafs sida ingenting annat, än att det statsskick, som i Sverige blifvit öfverenskommet mellan konungen och folkets ombud, icke skulle kränkas af någon främmande makt, och att ingen sådan egde rätt att blanda sig uti ett annat rikes inre angelägenheter. Den svenske ministern understöddes härvid med värma af franske ambassadören, prins Rohan, som förklarade, att Frankrike ville med alla medel bistå Sverige, om det blefve anfallet; att Ludvig XV ansåg Gustaf såsom en son, samt att han ej kunde tillåta dennes ofredande för ett verk, hvarigenom han räddade sitt fädernesland från ögonskenlig undergång. Den österrikiske statskansleren furst Kaunitz, som hade betydande inflytande på Österrikes utländska angelägenheter, yrkade, att, till förekommande af ett eljest oundvikligt krig med Ryssland, hvaraf ett europeiskt lätt kunde uppkomma, borde man söka tillvägabringa en jemkning mellan den gamla och den nu upprättade svenska regeringsformen. Detta förslag hade Kaunitz uppdragit åt prins Rohan att söka förmå konungen i Frankrike att gilla och sedermera öfvertala svenske konungen att detsamma antaga. Det var tydligt, att furst Kaunitz följde mera kejsarens än kejsarinnans ingifvelser, och hvad Josef II beträffar, var han, allt sedan sitt möte med Fredrik II 1770, så upptagen af dennes förslag om Polens delning, att han icke hade sinne för något som kunde störa Österrike, Preussen och Ryssland i detta förehafvande. Grefve Barck företog emellertid på eget bevåg och eget ansvar en åtgärd, som afsåg att fördröja den fara, hvaraf fäderneslandet hotades. Då Rysslands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
