Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Toll. Man öfverenskom slutligen att låta nio regementen ofördröjligen uppbryta och tåga mot norska gränsen. Under förevändning att göra sin eriksgata skulle konungen företaga en resa åt samma orter och afbida danskarnes rörelser, samt Toll emellertid i förväg afgå till Norge, för att inhemta underrättelser så väl om folkets sinnesstämning som angående krigsrustningarnas beskaffenhet, om hvilka man på ministeriel väg skulle af danska hofvet begära en förklaring. Hertig Carl skulle under konungens frånvaro föra högsta befälet i Stockholm och riksrådet grefve Maurits Posse, som en längre tid varit svensk minister i Petersburg, afgå dit såsom särskild ambassadör för att söka göra kejsarinnan vänligt stämd mot Sverige samt förbereda ett förbund mellan Frankrike och Ryssland, i syftning att upplösa den för Sverige hotande förbindelsen mellan Ryssland och Preussen.
I slutet af Oktober återvände konungen till Stockholm, då de fattade besluten sattes i verkställighet. En styrka af omkring 16,000 man sammandrogs vid norska gränsen. Generallöjtnanten grefve Gabriel Spens fick befälet vid vermländska gränsen och generallöjtnanten friherre Per Scheffer i Bohus län och Dalsland.
Den 9 November anträdde konungen sin eriksgata, åtföljd af sin yngre broder, hertig Fredrik Adolf, af riksmarskalken grefve Hans Henrik von Liewen, af Ulrik Scheffer, Jakob Magnus Sprengtporten m. fl. Resan togs öfver Vesterås och Örebro till Vermland och öfver allt strömmade folket till samt gaf mångfaldiga bevis på den varmaste tillgifvenhet.
Den 12 November ankom konungen till Christinehamn, der han mottog danska hofvets svar på den af honom begärda förklaringen. Man uttryckte deri på det lifligaste sin önskan att bibehålla fred och försäkrade, att rustningarna i Norge blifvit företagna endast till eget försvar. Tolls rapporter, som i detsamma inträffade, innehöllo ock uppgifter om norrmännens patriotism och kraftiga försvarsanstalter, hvilka icke uppmuntrade till ett anfall. Alla dessa förhållanden verkade till fredstillståndets bibehållande. Man beslöt låta trupperna hemtåga och med förtroende besvara danska hofvets försäkringar, hvarefter konungen och hans följeslagare öfver Dalsland begåfvo sig till Venersborg och Uddevalla, der bref från konungen af Danmark med de högtidligaste vänskapsförsäkringar mötte konungen. Återfärden skedde öfver Göteborg och Örebro till Ekolsund, dit man anlände sjelfva julaftonen.
Oroligheterna på rikets vestra sida hade sålunda blifvit bilagda, men på den östra blef ställningen nu mera hotande. Ryska kejsarinnan hade mottagit underrättelsen om svenska truppernas anryckande mot Norge och konung Gustafs resa åt detta håll med stor förtrytelse och genast gifvit befallning att sammandraga 20,000 man från Polen samt låta dem tåga mot finska gränsen. Man rådde henne att taga Finland, och ett förslag att angripa Sverige med 40,000 man sades hafva blifvit uppgjordt af kejsarinnans gunstling grefve Orlow och af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
