Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges inre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En samtida författare,[1] som i allmänhet visst icke visat sig vara någon Gustaf III:s loftalare, har intygat, att »vid 1773 års början var ingen i häkte för statsbrott, ingen hade i sin person eller sin egendom blifvit förfördelad, intet det minsta spår röjde, att en så betydlig skakning nyss förevarit. Den gemensamma endrägten gjorde vintern emellan 1772 och 1773 till den mest lysande Stockholm på flera år haft och sedan någonsin sett. En allmän täflan uppstod att medelst nöjen yttra tillfredsställelsen. Supeer, assembleer, baler, ofta hedrade med konungens och prinsarnes närvaro! Välvilja från hofvet, välvilja till hofvet! Det var en yrsel, men åtföljd af alla de ljufva känslor, en närvarande glädje förenar med ett ännu större tillkommande hopp. Revolutionen hade krossat anarkien; men det var konungens visa uppförande i tjensters och nådebetygelsers lika utdelande emellan båda partierna, som i synnerhet qväfde oenighetsandan, grunden till alla föregående olyckliga, ofta ohyggliga uppträden. Slägter, vänner, grannar började, utan afseende på politiken, från hvilkens styrelse de voro uteslutne, ej allenast umgås med hvarandra, utan umgås förtroligt. Hatt- och Mössnamnen blefvo begrafna i arkiven.»
En af de första regeringshandlingarna, som med stort bifall mottogs, var afskaffandet af alla slags pinliga förhör. Konungen förklarade i rådet den 27 Augusti 1772, att »alla sådana verktyg, hvilka icke hafva någon grund i lag, utan strida emot en rättskaffens frihet samt sjelfva menskligheten och all billighet, men kunde missbrukas till utöfvande af våld och tyranni mot frie medborgare, skulle alldeles afskaffas och förstöras», hvarföre konungen befalte, att skrifvelser skulle afgå så väl till öfverståthållareembetet, om skyndsamt föranstaltande, att den å Smedjegården varande s. k. Rosenkammaren, med flera till äfventyrs i staden befintliga pinorum, skulle försättas ur stånd att någonsin kunna nyttjas till pinliga förhör, som äfven till samteliga hof-, öfverrätter och landshöfdingar, att, om några pinorum funnos i landsorten, ofördröjligen gå i författning om deras förstörande.
Snart nog fick konungen äfven tillfälle att i en annan fråga visa sig hafva uppfattat de friare åsigter, som på hans tid börjat yppas. I början af frihetstiden hade mycket trycktvång varit rådande. Hvartdera af de ömsevis herskande partierna hade ansett den s. k. »sekretessen», hemlighetssystemet, vara ett hufvudstöd för sin makt; men vid 1756 års riksdag, när de då maktegande Hattarne, under sin strid mot hofvets försök till konungamaktens utvidgande, ansågo sig behöfva biträde af publiciteten, började de låta utgifva riksdagstidningar, i stället att förut ständernas öfverläggningar höllos hemliga och besluten endast i form af konungens bud och befallningar blefvo för allmänheten bekanta. Någon verklig tryckfrihet blef likväl då icke införd, ty Hattarne voro dertill allt för måna att icke utsätta sina åtgärder för motpartiets klander; men vid 1766 års riksdag, då Mössorna kommo till väldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
