Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges inre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för öfrigt en herskarenatur, likasom Gustaf III, och den hersklystne aristokraten kunde således ej rätt väl trifvas tillsammans med den ännu mera hersklystne konungen. Någon öppen brytning inträdde emellertid ej dem emellan, utan Fersen fortfor att ofta vara i konungens närhet och till utseendet åtminstone, rådde dem emellan ett godt förhållande. Konungen hade också gjort allt för att qvarhålla Fersen i rådet och först sedan hans enträgna framställningar derom misslyckats, beviljade han det begärda afskedet den 22 Mars 1773.
Redan i December 1772 hade, genom grefve Ulrik Barcks död, en plats blifvit ledig i rådet, hvilken fyldes genom hofkansleren friherre Sven Bunges utnämning till riksråd den 29 April 1773. Fersens plats åter intogs den 4 December 1773 af en annan bland frihetstidens mest framstående män, förre kanslipresidenten grefve Anders Johan von Höpken, hvilken konungen genom den mest smickrande skrifvelse kallat att intaga denna plats. Den 11 December 1775 utnämndes öfverståthållaren friherre Carl Sparre till riksråd, med bibehållande af öfverståthållare-embetet, och sedan riksrådet, generalguvernören i Pomern grefve Fredrik Carl Sinclair aflidit i Juni 1776, blef fältmarskalken, romerske riksfursten och svenske grefven Fredrik Wilhelm von Hessenstein, som redan i Januari 1773 erhållit lika värdighet med riksråden, Sinclairs efterträdare både såsom riksråd och generalguvernör.
Något förtroligare förhållande rådde emellertid ej mellan konungen och hans riksråd. De, som under detta tidskifte hos honom hade mesta inflytande, voro grefve Carl Fredrik Scheffer, som ej mera tillhörde rådet, och dennes broder, kanslipresidenten Ulrik Scheffer, i allt hvad som rörde utrikes ärendena. För öfrigt började de yngre bland konungens omgifning vinna alltmera insteg, och så uppstodo vid hofvet två partier, de gamla och de unga, af hvilka en trovärdig samtida[1] gifvit följande skildring från medlet af året 1776: »Inom hofvet äro tvenne partier lika bittra mot hvarandra som de forna rikspartierna. De bestå, på ena sidan, af nästan hela drottningens hof, prins Carls hof och all ungdom, som i hofvet dagligen antages; å andra sidan de äldre, som länge varit vid hofvet och utgöra den stora societeten. De förre vilja göra sin lycka på tusen sätt, genom en markerad tillgifvenhet för konungen, längtan efter drottningens generositet och aktning för hertig Carl, som framdeles kan komma på tronen. De senare se ej gerna alla dessa vinna inträden och förtroenden och med sig bli blandade, i synnerhet som de flestes år och uppfostran ej svara deremot. Det ena partiet vill vinna anseende hos allmänheten, det andra nöjen och förmåner. Då det talrikare partiet dagligen tillväxer genom all den ungdom, som vid hofvet tillstöter, så torde det mindre talrika partiet aldrig blifva i tilltagande förr, än år och nödvändighet hos dem, som alltsammans anföra, tvinga att göra åtskilnad på begges tänkesätt. De, som länge varit vid hofvet, predika anständighet, en viss stelhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
