Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räknade endast 16 ätter, skulle den förstärkas med 300 de äldsta ätterna af svenneklassen och med alla kommendörer af svärds- eller nordstjerneorden samt deras manliga afkomlingar. På förfrågan, huruvida icke detsamma äfven borde gälla om kommendörer af vasaorden, hvilken konungen sjelf inrättat, svarades att de voro uteslutne, emedan detta vore den enda kommendörsvärdighet, som kunde tilldelas ofrälse. Att serafimerriddare ej omnämndes, tyckes åter haft sin grund deri, att man ej kunde föreställa sig denna värdighets tilldelande åt andra än grefvar eller friherrar.
Konungen hade sålunda genomdrifvit återinförandet af adelns klassindelning, hvarigenom han trodde sig lättare kunna göra sin vilja gällande inom detta stånd, äfvensom han, enligt hvad hans vid denna tid förda dagbok visar, velat genom denna förändring befästa adelns anseende, »ty», skrifver han, »den upphäfver den demokrati, som regerade inom riddarhuset och som gjorde, att rikets första stånd liknade en illa upptuktad hop, utan kännedom af sin rätt och sitt intresse, utan förmåga att försvara dem eller upprätthålla sin värdighet och sitt företräde emot de tre stånden, hvilkas afundsjuka alltid förenat dem till inkräktning på adelns rättigheter. Inrättningen af klasserna erbjuder fördelen af en viss gradation, som, då den skiljer de titulerade och lysande familjerna från den unga adeln, förhindrar den oordning, som blandningen af olika börd med sig förer; ty i ett väl regleradt samhälle måste man sätta en bom för de smås ärelystnad. Likgiltigheten för börd eller för de utmärkelser våra förfäder infört, till att skilja de förnämsta ifrån folket, är vacker blott såsom spekulation, i praktiken nästan omöjlig. Denna jemlikhet kan blott existera i en demokrati eller under en despotism, der det blott finnes en herre och slafvar. Också hafva våra största konungar blott velat bibehålla en laglig och tillräcklig makt; de ha ej sökt det oinskränkta enväldet. Derföre hafva de uppehållit adeln. Sådant var Gustaf Adolfs och Carl X:s tänkesätt. De konungar, som hafva eftersträfvat en makt utan skrankor, hafva alltid arbetat att skada adeln, såsom Carl IX och Carl XI. Den siste lyckades. Hvad har derpå följt? Konungamaktens fall, demokratiens öfvervigt och — rikets fullkomliga förstöring, om ej försynen, genom en utomordentlig händelse, hade frälsat det.»[1]
Denna politiska trosbekännelse, upptecknad endast för hans egen räkning, vittnar att Gustaf III icke, såsom hans fiender både då och efteråt påstodo, eftertraktade något oinskränkt välde, utan endast ett sådant, som utöfvades af Gustaf Adolf och Carl X, hvilka båda gynnade adeln, som äfven af Gustaf III betraktades såsom en nödvändig beståndsdel i det konungadöme han föredrog framför enväldet. Folkmakten hade i Sverige följt på enväldet och hotat att bringa hela riket till undergång. Ett nytt envälde kunde hafva samma påföljd; men en stark konungamakt, stödd på adeln, borde blifva det bästa värn mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
