Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1779-1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det England att följa den internationella sjörätten i stället för den engelska, och ett exempel var gifvet, att ett jemvigtsystem på hafvet kunde ega rum.[1]
Redan 1778 hade konung Gustaf sökt medla fred mellan Frankrike och England, hvartill kejsarinnan Katarina då, nyss förbunden med honom efter hans besök i Petersburg, förklarade sig vilja medverka; men Fredrik den II skall då hafva afrådt henne från att fullfölja underhandlingen i öfverensstämmelse med Gustafs afsigter, »emedan han ensam ville spela första rollen i norden», såsom Creutz berättade Vergennes hafva yttrat. Sedermera återkom Frankrike till förslaget om en fredsmedling genom Sverige, och Gustaf skref i anledning häraf till Creutz i December 1782, att han nu vore satt i tillfälle att kunna underhandla såsom franska hofvet synes önskat. »Emellertid», tillade konungen, »besvär jag er att med den största grannlagenhet föra denna underhandling, så att konungen af Stora Britannien ej skall kunna förebrå mig, att jag håller med hans rebelliska undersåtar; ty sådan är den synpunkt, hvarunder jag alltid betraktat dem. Här gäller konungarnes sak. Jag har alltid sett det så, antingen det då är en fördom, tillhörig min plats, eller kommer af det förhållande, hvari jag i början af min regering stod till mina undersåtar och hvaraf intrycket är svårt att utplåna. Härmed må vara huru som helst, det stöter min grannlagenhet att underhandla med folk, som ej äro sjelfständiga, ty såsom sådana kan jag ej betrakta dem förr än konungen af England löst dem från den trohetsed, de honom svurit, och förklarat dem fria och oberoende. Jag anbefaller er uttryckligen att aldrig förlora detta ur sigte.»
Samma grundsats iakttog Gustaf III äfven, då han afslog amerikanska kongressens anbud att få köpa svenska krigsskepp, hvilket anbud understöddes af franska regeringen, som föreslog, att skeppen skulle ingå i franska hamnar och der säljas samt besättningarna derefter återsändas till Sverige. Kongressen erbjöd deremot att, under Frankrikes garanti, vid freden afstå till Sverige några af de öar, som blifvit tagna i Vestindien.
Förkastandet af detta anbud, som var icke så litet lockande för Gustaf, hvars håg gerna lekte på vinnandet af nya besittningar åt Sverige, föranleddes emellertid icke ensamt af hans motvilja att ingå underhandlingar med »rebelliska undersåtar», utan äfven af den varsamma och försigtiga statskonst Ulrik Scheffer genom sitt inflytande förmått honom iakttaga. Detta både för konungen och hans rike nyttiga inflytande närmade sig dock nu sitt slut. Scheffer hade länge önskat nedlägga kanslipresidentembetet, vid hvilket konungen gjort allt för att bibehålla honom, och brefvexlingen härom är i hög grad hedrande för båda. Scheffer stod dock ej att öfvertala. Han var nu 66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
