Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1779-1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år gammal och ansåg sig ej längre ega de själs- och kroppskrafter, som fordrades för att fullt nöjaktigt utöfva det vigtiga embete, som var honom anförtrodt. Troligen fruktade han ock sig ej länge kunna återhålla konungens äfventyrliga politiska planer och ville derföre hellre afgå under fullt åtnjutande af konungens bevågenhet än lemna sitt embete i följd af en brytning dem emellan. Den 5 Juni 1783 blef hans afsked beviljadt och grefve Gustaf Filip Creutz, som redan i September året förut fått sig förlänad samma värdighet, som af ålder varit riksråden tillagd, och hvars skulder konungen nu, likasom vid några föregående tillfällen, betalt, blef utnämnd till kanslipresident. Till Creutz’ efterträdare såsom svensk minister i Frankrike utnämndes legationssekreteraren derstädes, kammarherren Erik Magnus Stael von Holstein, som någon tid derefter blef gift med franske finansministern Neckers dotter, hvilken sedermera blef en af Frankrikes ryktbaraste författarinnor.
Ulrik Scheffers afgång från kanslipresidents-embetet var en stor förlust både för Gustaf III och för Sverige, emedan Scheffer varsamt och försigtigt ledde Sveriges utrikes politik och hade tillräckligt välde öfver konungen att återhålla alla äfventyrliga planer, hvarför denne var endast alltför mycket böjd. Scheffers försigtighet i detta hänseende gick ända derhän, att han vid flera tillfällen motsatte sig förslagen till krigsmaktens och synnerligast örlogsflottans förökande, och då riksrådet Carl Sparre, hvilken nu gjorde tjenst såsom krigsminister, i förtroende frågade honom om anledningen till detta motstånd mot förslag, som ögonskenligen voro till rikets nytta, svarade Ulrik Scheffer: »Inser du icke, att du sätter en rakknif i händerna på ett barn?»[1]
Äfven Schröderheim, som för öfrigt visst icke var någon Scheffers beundrare, har anmärkt, att hans bortgång var en verklig förlust, mindre för hans egenskaper än för hans välde öfver konungen och hans anseende i Europa. Konungen hade från yngre åren vant sig att akta honom, och denna aktning ökades genom hans nära förbindelse med franska ministèren och den aktning, ryska kejsarinnan visade honom. Vid »hans bortgång brast en stor hållhake. Konungen sjelf fick fria händer och regeringssjuka förslag större utrymme.»[2]
Ett sådant förslag, som, bland flera andra, visar huru lätt Gustaf III hängaf sig åt äfventyrliga planer, hade varit å bane redan 1779. Baron Ewert Taube, som vid denna tid gjorde en resa i Tyskland och Frankrike, hade mot slutet af detta år hört omtalas ett rykte, att konung Stanislaus i Polen ämnade nedlägga sin krona, hvilken Gustaf III genast var färdig att eftersträfva. Toll, som alltid hade förtroende af dylika planer och ansågs såsom den skickligaste att inleda dem, inberättade i ett bref från Aachen af den 20 Juni 1782, att han sammanträffat med lithauiske kronfältherrn grefve Oginsky, som förtrott honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
