Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibehölls ända till 1823 års riksdag, då svenska jordbruket vunnit sådan utveckling, att det ansågs kunna producera tillräcklig spanmål för fyllande af rikets behof, samt kommunikationsanstalterna tillika blifvit så förbättrade, att spanmåls-upplag för statens räkning till förekommande af någon allmännare spanmålsbrist ej längre funnos behöfliga.
Banken, hvilken ständernas utskott förklarat icke utan äfventyr kunna lemna hela det förskott, konungen för ett så gagneligt ändamål begärt, befann sig emellertid, enligt ständernas eget erkännande, i en ganska fördelaktig ställning, och det väsentligen i följd af konungens lyckade bemödanden att upprätthålla de neutrala makternas rättigheter.
Borgareståndet hembar ock under riksdagen genom en särskild deputation sin underdåniga tacksägelse till konungen, för det han »under ett svårt i flera verldsdelar utbrutet krig bibehållit freden för sitt rike och derunder, så väl genom verkande biträde till den armerade neutraliteten, som ock genom starka konvojer, stadfästat svenska flaggans anseende och bragt Sveriges handel och sjöfart till en oförmodad höjd». Denna tacksamhet visade sig dock under riksdagens lopp föga i handling, ty äfven borgareståndet afslog de flesta af de kungliga propositionerna.
Innan någon af dessa hunnit meddelas ständerna, väcktes hos adeln fråga, att i lagstiftningsärenden, med undantag af privilegii- och bevillningsmål, tre stånds beslut skulle utgöra rikets ständers, samt att, när två stånd stannade mot två, frågan förfölle. Då, enligt 1617 års riksdagsordning, hvilken nu åter blifvit gällande, konungen egde rätt att, i fall af ståndens olika meningar, antaga hvad honom bäst syntes, innebar det nu väckta förslaget en inskränkning i hans myndighet, hvarföre ock landtmarskalken, åt hvilken adeln uppdrog att inhemta konungens bifall till detsamma, utan att afvakta medståndens tanke i ämnet, fann »ridderskapets och adelns kommission smickrande, men embarrassant». Han fullgjorde den likväl, for genast upp till slottet och återkom efter en kort stund med följande anteckning af konungen å adelns förslag: »Detta är alldeles min tanke; den är enlig både med regeringsformen den 19 Augusti 1772 och med senaste riksdags-praktik, och fägnar det mig mycket, att jag i alla delar instämmer med ridderskapets och adelns tanke». Denna konungens beredvillighet mottogs af adeln med synnerlig tillfredsställelse. En stor deputation af 48 ledamöter, anförd af rikets främste grefve, Magnus Brahe, afgick att för konungen uttrycka adelns tänkesätt, och »det lösa blad, uppå hvilket hans maj:t egenhändigt behagat teckna sitt utlåtande, blef, sedan det för ridd. och adeln allmänneligen blifvit uppvist, till riddarhussekreteraren öfverlemnadt, med befallning att ibland de angelägnaste dokument på det nogaste förvaras». Den stora glädje, detta konungens medgifvande väckte hos det inom adeln rådande motståndspartiet, är lätt förklarlig, emedan detta parti väl visste att det i de vigtigaste frågorna skulle få bondeståndet på sin sida, och att de kungliga förslagen således genom två stånds afslag komma att förfalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
