Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg sin farbroders namn främst bland dem, som undertecknat densamma, icke tvekade att tillstyrka de sammansvurnes ofördröjliga häktande och afsändande till Stockholm. Konungen åter, som insåg omöjligheten af en åtgärd, hvilken ingen skulle åtagit sig att verkställa inom den afdelning de förbundne tillhörde, och som hade att befara blodiga strider mellan landsmän, derest andra trupper skolat anlitas, beslöt sig för att genom försonliga medel söka bringa de förbundne att återvända till sin pligt, samt åtnöjde sig för tillfället med att förordna generallöjtnanten J. A. Meyerfelt till befälhafvare öfver denna afdelning i stället för Armfelt.
Hans ställning vid Kymmenegård mellan sin egen upproriska här och fienden syntes dock nu så vådlig, att han af sina förtrogna ifrigt uppmanades att draga sig tillbaka åtminstone inom svenska gränsen; men han förklarade att, äfven om han äfventyrade att föras fången till Petersburg, skulle han dock ej draga sig ytterligare tillbaka. Förgäfves sökte också öfverste Stedingk att få afgå till Petersburg för att börja fredsunderhandlingar; konungen svarade att Stedingk borde stanna för Nyslott så länge han kunde, likasom konungen ämnade försvara sin post vid Kymmenegård i trots af hela verlden. »Det största fel är att förtvifla om fäderneslandet, och ni skall få se, att det goda uppväxer en dag ur olyckornas sköte. I alla fall fordrar vår heder att blifva ståndaktiga till det yttersta, och då skall jag säga med Frans I: Allt är förloradt, utom äran. För öfrigt är man i Sverige för rättänkande att dela den här rådande dåliga andan.»
Sådant var ock förhållandet. De officerare, som tagit afsked, när armén skulle gå öfver gränsen, fingo vid hemkomsten höra sig öfver allt kallas poltroner.[1] Två af dem förolämpades af folkmassan i Stockholm, och då friherre Carl De Geer ville taga deras försvar, kunde han endast med stor svårighet undkomma massans förbittring. Äfven i landsorterna mottogos dessa officerare med allmänt förakt, så att de knappast vågade visa sig i större folksamlingar. De, som sedermera öppnade underhandlingar med kejsarinnan och ville tvinga konungen till fred och riksdag, kallades förrädare och upprorsstiftare, oaktadt en stor del af adeln och i synnerhet de, som varit betydande vid 1786 års riksdag, öfverljudt gillade och prisade deras uppförande samt gåfvo dem namn af »frihetens stöd och förfäktare» och af »redliga patrioter», hvilken benämning de äfven tillade sig sjelfva. Allmänheten tänkte dock annorlunda, och bitterheten mot dem ökades ytterligare genom det ifriga skydd de åtnjöto inom den högre adeln. Man misstänkte, att denna sammansatt sig med armén och fienden, helst åtskilliga deribland stått i förtroligare umgänge med ryske ministern, äfven sedan denne fått befallning att lemna Sverige och kriget utbrutit, samt tillika underhöllo flitig brefvexling med de betydligare personerna inom hären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
