Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes konungen sakna sitt vanliga sinneslugn; men en stund derefter visade han sig för hofvet med vanlig munterhet och röjde intet spår af de många själsskakningar han genomgått.
Följande dagen for konungen till staden och uppträdde i det församlade rådet, åt hvilket han öfverlemnade de handlingar, som rörde Anjala-förbundet, samt lemnade till rådets bepröfvande, huruvida de brottslige borde genast lagföras eller lemnas ytterligare tid att återvända till sin pligt, för hvilken senare mening de närvarande riksråden förklarade sig samt tillstyrkte tillika ifrigt ständernas sammankallande, hvarmed konungen dock ville uppskjuta. Han uppmanade derefter riksrådet Carl Sparre att yttra sig rörande nya försvarsanstalter, då Sparre gjorde en högst bedröflig framställning af rikets tillstånd och yttrade, att då det var omhvärfdt af fiender och öfvergifvet af bundsförvandter, återstode ej annan räddning än skyndsam fred. Konungen deremot ansåg riket icke försvarslöst, då flera regementen ännu voro trogna, samt förklarade, att Sverige aldrig borde underkasta sig en neslig fred, den enda som under dåvarande omständigheter kunde förväntas. Konungens åsigt understöddes ifrigt af riksrådet Beckfriis, med hvilken flertalet förenade sig, och beslutet blef, att man borde försvara sig till det yttersta. Att denna mening äfven delades af folket, visade dess lifliga deltagande för konungen, så snart han syntes ute, och sällan, om någonsin, har Stockholms borgerskap och befolkning visat mera nit och uppoffringar än vid detta tillfälle, oaktadt konungens fiender utspridde de mest oroande rykten, att allt motstånd vore ändamålslöst, och man till och med påstod, att konungen af förtviflan blifvit vansinnig.
Hans belägenhet var också verkligen i högsta grad bekymmersam. England och Preussen, hvilkas förespeglingar om subsidier och väpnadt deltagande icke så litet uppmuntrat honom att begynna kriget, förblefvo fortfarande overksamma åskådare af den förtviflade striden. Konungen visste väl huru han skulle förmå dem till deltagande deri; om han nemligen erbjöde Pomern åt Preussen och medgåfvo engelska skepp i våra hamnar lika förmåner med de svenska, hvarigenom vår sjöfart sannolikt snart skulle blifva förstörd; men han var icke böjd att bevilja sådana uppoffringar. Såsom mera oegennyttiga fredsmedlare återstodo Frankrike och Spanien, men konungen vågade icke för ögonblicket närma sig dessa makter, emedan England gjort upphörandet af förbindelsen med Frankrike till vilkor för sitt deltagande och dessutom den inre jäsningen inom Frankrike samt dess förstörda finanser icke längre tilläto det att lemna något verksamare understöd. Konungen hade likväl en natt i Carlbergs trädgård ett hemligt sammanträde med franska och spanska sändebuden, som visserligen försäkrade om sina hofs deltagande, men hvilket konungen dock märkte vara mera personligt intresse hos de båda sändebuden än grundadt på något särskildt bemyndigande från deras hof. Han ansåg derföre ingen annan utväg återstå än att öppet och förtroendefullt vända sig till sitt folk och anropa dess bistånd, samt beslöt i sådant hänseende i främsta rummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
