Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlita dalkarlarne, hvilka fordom biträdt Gustaf Wasa mot danskarne och hvilka han hoppades nu kunna förmå till ett dylikt biträde.
Den 11 September anträdde konungen, efter att på Ulriksdal hafva tagit afsked af sin gemål och sin son, resan till Dalarne och anlände den 13 på aftonen till Mora prestgård. Följande dag, som var en söndag, bevistade han gudstjensten i Mora kyrka, efter hvars slut han uppträdde vid kyrkan på samma kulle, från hvilken hans stamfader fordom uppmanade dalkarlarne att gripa till vapen mot danskarne och der Gustaf Vasas ättling nu stälde till dem samma uppmaning. Hans hänförande vältalighet, skildringen af de olyckor, som hotade både honom sjelf och fäderneslandet, af förräderiet inom landet och våldet utifrån — allt detta gjorde det djupaste intryck på hans åhörare, som med högljudda ja-rop besvarade hans uppmaning att rädda fosterlandet.
Den 15 September kom konungen till Leksand, der han fann folket, redan underrättadt om hvad som tilldragit sig i Mora, mangrant samladt vid kyrkan, tillika med allmogen från Gagnefs och Gustafs socknar. Till kyrkan begaf sig ock konungen genast, gjorde sin bön vid altaret och tilltalade derefter från kyrkovallen allmogen, som tillförsäkrade honom trohet och bistånd. Följande morgon reste han till Stora Tuna, der han likaledes, efter förrättad bön i kyrkan, tilltalade folket på kyrkobacken, och från Stora Tuna begaf han sig till Falun, der folket i sin hänförelse spände hästarne från hans vagn och drog den under oupphörliga lefverop — det var första gången en så beskaffad hyllning egnades en svensk konung. I Falun, der han dröjde till den 21 September, mottog han beskickningar från öfriga Dal-socknar, med tillbud att gripa till vapen för landets räddning, och man beräknade, att 20,000 krigare på detta sätt kunnat erhållas, om man haft vapen och ammunition tillräckligt; men i brist deraf nödgades man inskränka sig till uppsättande af 6,000 man, hvartill folket sjelft utsåg de raskaste bland dem som anmält sig och hvilka fördelades i två brigader, hvilkas ordnande länets höfding, friherre Johan Beckfriis, riksrådets yngre broder, som förut varit öfverste för Dal-regementet, visade sig särdeles verksam. De frivillige öfvades af afskedade officerare och underofficerare, hvilka senare befordrades till öfverbefäl, medan till underbefäl togos gamla korporaler, studerande, bruksbokhållare och andre, för hvilka folket hade förtroende. De afskedade nära 80-årige kaptenerne Wallencrona och Fröberg anmälde sig äfven till tjenstgöring och gåfvo så ett lysande föredöme åt ungdomen. Många af manskapet voro öfvade skyttar. Musköter hemtades från Stockholms förråd, till en del gamla från Carl XII:s tid och bristfälliga, men de händige dalkarlarne gjorde dem åter brukbara.
Till denna vackra tafla af varm fosterlandskänsla bilda de missnöjdes sträfvanden vid denna tid en bedröflig motsats. Medan allmogen och de talrikare samhällsklasserna i allmänhet slöto sig till konungen och visade ett verksamt nit för fosterlandets räddning undan de faror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
