Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågade möta hertigen, hvartill ryske öfverbefälhafvaren grefve Muschin-Puschkin hade fogat, att intet möte kunde ske, förr än ryska området blifvit utrymdt. I tanke att storfurstens vägran förorsakats deraf, att sändebudet varit af för låg rang, skickade hertigen öfverste Montgomery till Fredrikshamn i samma ärende som Jägerhorn. Vid ankomsten till Fredrikshamn den 7 September blef Montgomery särdeles väl mottagen af Sprengtporten, Muschin-Puschkin och slutligen äfven af storfursten, som beklagade, att kejsarinnan nekat honom ett samtal med hertigen, så länge sakerna förblefvo i sitt då varande skick, men lofvade att sända Sprengtporten till Petersburg för att utverka hennes bifall. Äfven nu tillade Muschin-Puschkin, att intet bifall kunde vinnas, förr än Högfors och andra af svenskarne besatta delar af ryskt område vore utrymda. Med detta besked återvände Montgomery den 8 September till Lovisa, men hertigen afsände honom åter den 10 för att i Fredrikshamn vara Sprengtporten till möte, komplimentera storfursten och tillkännagifva, att hertigen ville utrymma Högfors, så snart ryska flottan upphäft blokaden vid Sveaborg. Sprengtporten återkom först den 12. Hans beskickning hade misslyckats, och kejsarinnan hade afslagit alla försök till närmande, så länge svenskarne, som orättvist anfallit henne, ej dragit sig tillbaka.
Hertigen, uppretad af detta tvära afslag, ville nu låta alla underhandlingar falla och återupptaga fiendtligheterna, men då i detsamma rykten kommo från Sverige, att konungen ämnade med dalkarlarnes tillhjelp tillvälla sig envälde, bemäktiga sig banken o. s. v., blef hertigen tveksam och insåg nödvändigheten att genom ett ytterligare medgifvande vinna armén. De mest lysande anbud gjordes honom nu från flera håll, och då han hade officerskårens förtroende samt större delen af rikets krigsmakt under sitt befäl, hade han ganska lofvande utsigter att intaga sin broders tron, i händelse Gustaf III bröte sin konungaförsäkran. Hertigen lät dock ej locka sig af några förespeglingar härom, men höll likväl, för att tillfredsställa armén, den 18 September ett krigsråd i Lovisa, hvari beslutades, att ryska området skulle utrymmas, hvilket dock ej skedde förr än den 25 September, då svenska trupperna återgingo öfver Kymmeneelf.
Man väntade nu allmänt, att förslag till stillestånd skulle komma från ryska sidan, men något sådant förspordes icke, utan i stället blef det genom Sprengtportens fordringar allt klarare, att kejsarinnan, sedan hon vunnit sitt första mål, ingalunda var benägen för något tillmötesgående, så vida icke Finland skildes från Sverige. Den 20 September hade Sprengtporten haft ett sammanträde med Hastfehr, der sjelfständighetsfrågan och sammankallandet af en riksdag i S:t Michel blifvit afhandlade, hvilket Hastfehr anmälde för hertigen. Nu insåg flertalet af arméns officerare, som från början icke velat på något sätt medverka till Finlands afskiljande från Sverige, i hvilka farliga underhandlingar man inlåtit sig, och ville nu åter med kraft fortsätta kriget. Från Sverige hörde man och nu, huru massan af befolkningen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
