Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Fersen, var att denne under öfverläggningarna om instruktionen för det hemliga utskottet yrkat, att några ledamöter af detta utskott ej borde utses, innan instruktionen vore beslutad, ehuru Fersen ganska väl visste huru angelägen konungen var, att detta utskott måtte med det allra första komma i verksamhet.
Det företräde, Fersen hade hos konungen, begynte, enligt Fersens egen uppgift[1], med hans anhållan att blifva underrättad om hvad konungen nu fordrade af ständerna i beskattning och uti biträde till finansverkets förbättring; men konungen hade då i hårda och skarpa ord besvärat sig öfver adeln och Fersen, såsom dess hufvudman och ledare af dess sturskhet. Särskildt hade konungen visat sin lifliga förtrytelse öfver den tillvitelse man gjort honom att vara lagbrytare och hårdhändt. Han framräckte sina händer och sade: »Se, dessa händer äro alldeles obefläckade af mina undersåtares blod, men betänken och akten eder. Jag har vid tvänne förflutna riksdagar fruktlöst varnat eder; I förakten mitt tålamod, men edert hufvud kan sitta lösare än I tron». Konungen hade sedermera fordrat, att Fersen skulle säga hvaruti hans lagbrott och våldförande af 1772 års regeringsform bestått, hvartill Fersen svarat, att han icke hört konungen af någon beskyllas att vara tyrann eller blodtörstig; att ett så ogrundadt tillmäle torde kommit från falska, bedrägliga och namnlösa spioner och rapportörer, hvilka, för att vinna befordran och belöning, oförsynt svärtade nationen och funno sin räkning vid att hos sin konung underhålla oro och misstankar, som i alla tider gjort monarkers lefnad tung och deras regering osäll; att det för hans Maj:ts undersåtar vore olyckligt att ej vara rätt kända af sin konung för den trohet och tillgifvenhet, som af urminnes tider utmärkt Svea folks lynne emot sin öfverhet; att med tillfredsstäldt samvete och rätt kunde hans maj:t uppvisa obefläckade händer, hvilka vittnade så väl om konungens rättrådighet, som om undersåtarnes kärlek och lydnad, att icke hafva gjort sig skyldiga och förtjenta af blodsstraff. Beträffande åter 1772 års regeringsforms förkränkning i dess tillämpning, så blefve det för vidlyftigt att upprepa alla de påtrugade förändringar, som öfvergått denna grundlag sedan 1772. »Om hans maj:t täcktes genomögna den regeringsform, han sjelf gifvit, så torde finnas, att med undantag af de punkter, som röra konungamakten, hvilka äro heligt hållna och derutöfver, hafva alla de öfriga, som utstaka riksens ständers, rådkammarens, kollegiers och embetsmäns rättigheter, lagskipning, allmän och enskild säkerhet, privilegiers och styrelses ordning, blifvit kraftlösa och dödade uti utöfningen. Regeringsformen kunde nu ej anses annorlunda än som ett uppstäldt giller, till trogna och laglydiga undersåtares fall och onåd hos deras konung, och som enväldets tillväxt och befästande lärer ofelbart blifva Sveriges lott, så hade Svea folk varit lyckligare att, vid tillfälle af revolutionen den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
