Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen gjorde sig en heder att vara den rätta frihetens försvarare, men ansåg för den första af sina skyldigheter att näpsa sjelfsvåld och ej tåla att de, som, sedan de burit förmätna händer på hans faders krona, nu ville ryckas om spiran med honom. Han kunde och borde också ej tillåta, att en annan del af dem genom tidsutdrägt gynna fiendens intressen, ty om han ej snart blefve hjelpt att få flottan i sjön samt armén klädd, bevärad och betald, vore det, om våra kuster härjas, Finland brännes, hufvudstaden hotas, icke hans skuld, utan deras, som såge med nöje ryssen snarare här i Stockholm och ett ryskt sändebud föreskrifna konungen lagar, än att de ville frånträda sin ärelystnad, sin hämdgirighet eller sina enskilda begär, och som med denna tidsutdrägt tro sig kunna tvinga konungen till en vanhedrande fred. »Jag säger eder det, gode herrar af ridderskapet och adeln, I kommen att derför vara mig och edra medständer ansvarige, om I genom edra misshälligheter, edra tillgrepp, förloren en tid som är så dyr, och om I, genom de farhågor I söken utsprida, missleden edra medundersåtar; ty allt uppsökes, allt uttydes till det värsta, riket säges undergräfdt af skuld, den är af mig samkad, då alla veta, alla känna, som varit för aderton år sedan på riksdagar, att jag emottog riket med Carl XII:s skuld och den större skuld, som 1740 och 1757 årens krig åsamkat; att hvarken det fans skepp i flottan, som kunnat brukas, eller fästningarna voro på något sätt fullbordade, och att jag upprättat stora flottan, byggt å nyo den finska flottan, men aldrig af eder hvarken äskat eller fått större bevillning än den vanliga.» Han framhöll vidare, huru dalkarlarnes ankomst till närheten af hufvudstaden varit tadlad såsom högst farlig, högst brottslig, huru man sökt förklena borgerskapets i Stockholm nit för honom och riket, samt huru i ridderskapets och adelns församling det oklandradt hållits tal, förklenliga och brottsliga mot konungens höghet, äfvensom dictamina utgifvits på trycket, lika stötande, hvarefter han tillade: »Allt detta har jag med saktmodighet tålt, så länge icke oordningen sträckt sig för långt; men nu är jag nödsakad att tala, att förklara eder min vilja, som är, att I tillfredsställen eder landtmarskalk, att I gören honom den tillbörliga ursäkt, som I skyldige ären; att I utplånen ur edra protokoll alla öfverläggningar, stridande emot riddarhusordningen och emot den vördnad I ären mig skyldige, och i synnerhet den af Lördagen och Måndagen den 7 och 9 Februari, då I velat tvinga landtmarskalken att göra mot sin ed en olaglig proposition. Alltså hafven I nu genast att begifva eder härifrån till riddarhuset, der formera en deputation, som den förste grefven anför, med hvilken ni, grefve Fersen, och ni, friherre Carl De Geer, och I andre, som ären nämnde i landtmarskalkens skrift, kommen att följa, för att på tillbörligt sätt göra honom ursäkt för hvad som sig tilldragit och beledsaga honom upp i sin landtmarskalksstol, der han kommer att ur protokollet låta uttaga det, som sig olagligen tilldragit. Och I, gode herre och rikets drots, eder öfverlemnar jag denna skrift, att I, hvad som riddarhus-sekreteraren och fiskalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
