Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angår, hafven att, som högste styresman af justitiekanslersembetet, låta dem för laglig domstol tilltala.»
Under hela detta tal gnistrade konungens ögon, och hans åtbörder visade den häftigaste förtrytelse. Det steg, han tagit, hade dock ej skett af öfverilning, utan med full öfverläggning, ty en hans förtroendeman, som samma morgon varit uppkallad till slottet, hade funnit konungen vid muntert och gladt lynne samt af honom fått del af det tal, han ämnade hålla, och förgäfves afstyrkt det.[1]
Efter dess slut begärde Fersen genast ordet; men konungen sade, att han denna dag kallat adeln att höra hvad han dem förestält, icke att öfverlägga derom, hvartill den hade tillfälle på riddarhuset. Fersen fortsatte icke desto mindre sin begäran, och då sorlet dervid bland adeln blef nästan allmänt, fick han ändtligen yttra sig. Konungen, så nådig och rättvis, kunde icke vägra ett helt stånd en rättighet, som i allmänna lagen var åt hvarje enskild förvarad, att försvara sig mot en anklagelse. Fersen kunde ej erkänna de beskyllningar, som blifvit gjorda adeln i allmänhet. Själf vore han oskyldig till allt, för hvilket han blifvit anklagad, och kunde på sådan grund icke finna sig i att göra landtmarskalken den befalda ursäkten.
Efter honom talade De Geer i samma anda och flere andre inom adeln förenade sig med båda. Konungen afbröt dock allt vidare ordande, försäkrade sig alltid skola heligt vårda och handhafva rättvisan, men fordrade nu lydnad af sin gifna befallning och att adeln, till hörsammande deraf, genast begaf sig från rikssalen. Adeln tycktes dock föga villig att efterkomma denna befallning, men då reste sig Fersen och sade helt högt: »Låt oss gå», hvilken röst adeln var van att lyssna till. Det skedde äfven nu, och adeln lemnade rikssalen.
Sedermera tilltalade konungen de ofrälse stånden med mycken vänlighet, yttrade sin fägnad att vara den förste konung, som kunde förse dem med privilegier, och befalte, att två ledamöter skulle utses af hvartdera bland de tre stånden för att med konungen sammanträda till dessa privilegiers affattande, hvarefter förslaget skulle meddelas adeln och så vederbörligen stadfästas. För denna kungliga nåd aflade biskop Wallqvist, å presteståndets vägnar, borgmästaren Spaak från Vestervik, å borgareståndets, och Nils Svensson från Skåne, å bondeståndets, underdånig tacksägelse, hvarefter konungen lemnade rikssalen under högljudda rop af: »Gud bevare konungen».
Så slutade detta sammanträde, som gjorde brytningen mellan konungen och adeln fullständig och obotlig. Han synes varit öfvertygad om omöjligheten af en förlikning och derföre beslutat taga steget fullt ut; men detta sätt att först lexa upp och så visa ut ett helt riksstånd i de öfrigas närvaro var dock hvarken politiskt eller kungligt; det måste hos det så förödmjukade ståndet grundlägga en oförsonlig bitterhet, hvars följder Gustaf III äfven fick erfara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
