Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågor, och under tiden fick den om säkerhetsaktens antagande af adeln hvila, till dess den af Lilljehorn anmäldes till afgörande i adelns plenum den 16 Mars, hvarvid han lade adeln på hjertat att iakttaga ordning och stillhet, med saktmod och utan öfverilning höra hvarandra samt säga sina tankar såsom det anstod rikets »mest upplysta» stånd.
Öfverläggningen varade från klockan 1/2 11 förmiddagen till 1/2 6 eftermiddagen och mer än trettio talare yttrade sig, af hvilka endast fyra eller fem tillstyrkte aktens antagande, dock med uttryckligt undantag af de inskränkningar den innefattade i de adliga privilegierna, mot hvilka enhälligt protesterades. Slutet blef, att vice landtmarskalkens fråga, om adeln biföll förenings- och säkerhetsakten, besvarades med allmänt nej, hvarefter på frågan, om adeln afslog denna akt, följde ett lika enhälligt ja. Tillika beslöt man, att svaret till konungen skulle innehålla en kort sammanfattning af de förnämsta skäl, som mot akten blifvit anförda, samt justeras i nästa plenum.
Denna utgång af frågan var visserligen lätt att förutse; men konungen yttrade dock sin förtrytelse deröfver och visade den äfven genom att förbjuda tryckningen af anförandena å riddarhuset.
Dagen derefter, den 17 Mars, förordnade konungen riksdagsmannen Anders Andersson från Vesterbotten till talman för bondeståndet, efter Olof Olsson, som aflidit den 13 och, på konungens bekostnad, blef med mycken högtidlighet begrafven i Riddarholmskyrkan, hvarvid deputationer från alla stånden, anförda af deras talmän, voro närvarande, adelns dock föga talrik, emedan de flesta betraktade såsom en skymf att visa sig under landtmarskalkens ledning. I den ed, som aflades af den nya talmannen, var säkerhetsakten upptagen bland de grundlagar, han utfäste sig att efterlefva.
Försök gjordes af statssekreteraren Schröderheim att tillvägabringa en försoning mellan konungen och adeln; men konungen misstänkte detta försök vara en tillställning af oppositionen, och denna åter var föga böjd för en försoning, synnerligast så länge flere bland dess ledare ännu voro arresterade. Emellertid, sedan man efter många omarbetningar, ändtligen blifvit ense om ordalydelsen af den vid början af riksdagen beslutade tacksägelse-adressen till konungen för hans omsorger om rikets försvar, hvilken af en stor deputation från alla stånden afgafs den 23 Mars och konungen svarat derpå, lät han, sedan deputationen afträdt, återkalla adelns deputerade och yttrade, att, »då han mottagit deras tacksägelse, hade han ånyo känt hos sig upplifvas den fägnad, hvarmed han alltid mottagit adeln. Han hade alltid i sitt hjerta förenat nöjet att belöna förtjenster med tillfredsställelsen att glömma oförrätter. Under det pågående kriget egde adeln det yppersta tillfälle att på sina förfaders sätt förtjena ära. Undersåtarne egde aderton års erfarenhet af konungens hjertelag både för höga och låga och i synnerhet för rikets första stånd. Om de alltid med lika uppriktigt nit sökte det förtjena, som hans böjelse vore sann att det bibehålla, skulle deras gerningar rättfärdiga deras tänkesätt och konungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
