Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget 1789, 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till krigets slut blokerades vid Sveaborg af 19 ryska linieskepp, ett antal, som visar, att äfven
ryska flottan under striden i Viborgska viken lidit ansenliga förluster.
Gustaf III:s belägenhet var nu högst bekyrnmersam. Örlogsflottan hade förlorat en tredjedel af sin styrka, var blokerad af den vida öfverlägsna fiendtliga och kunde icke vidare påräknas, åtminstone under detta fälttåg. Landthären hade, för att öka flottornas besättningar, blifvit så försvagad, att den genom ett raskt anfall af ryska hufvudstyrkan kunnat drifvas undan från alla sina intagna ställningar, och slutligen, hvad som var för konungen mest påkostande, hade förtroendet till hans förmåga att leda krigsrörelserna, hvilket aldrig varit synnerligen stort, blifvit helt och hållet rubbadt af de sista tilldragelserna. Hans förhoppningar fästade sig nu hufvudsakligen vid skärgårdsflottan, hvars förluster vid genombrytningen den 3 Juli blifvit mer än ersatta genom föreningen med den pomerska eskadern, omkring 40 fartyg, under öfverstelöjtnant Carl Olof Cronstedt. Dock hade äfven den fiendtliga skärgårdsflottan blifvit förstärkt med eskadern från Fredrikshamn och var betydligt öfverlägsen den svenska. Under närmaste dagarna afhördes dock intet anfall, ty prinsen af Nassau hade bestämt den 9 Juli, årsdagen af kejsarinnans kröning, till detta anfall, som skulle helt och hållet tillintetgöra svenska skärgårdsflottan.
Då det blef tydligt, att anfallet förestod, sammankallade konungen den 8 Juli samtliga divisionscheferne för att höra deras mening. De ansågo alla, att man borde, medan det ännu lät sig göra, draga sig tillbaka under Svartholms fästnings kanoner; men då de skulle anmäla denna deras åsigt hos konungen, förekom han dem: »Jag vet förut», sade han, »hvad man vill säga mig; men mitt beslut är taget. Vi stanna här, och ni slås käckt som vanligt. Skola vi falla, så skall det åtminstone ske inom fiendens gränser.» Då detta konungens beslut var oåterkalleligt, rustade man sig ock att kraftigt och modigt utkämpa striden, hvarvid man med största omsorg begagnade de fördelar farvattnets beskaffenhet erbjöd. Den nu samlade skärgårdsflottan räknade ock 195 stridsfartyg, med 14,000 mans besättningsstyrka och fördelade i 4 brigader, den svenska, bohuslänska, finska och tyska, under befäl af öfverstelöjtnanterna Stedingk, Törning, Hjelmstjerna och Cronstedt, allesammans bepröfvade krigare och väl förfarne i sitt yrke.
Den 9 Juli tidigt på morgonen uppbröt ryska skärgårdsflottan från Aspö. Vinden var sydvestlig och i början svag, men tillväxte på dagen samt blef mot aftonen ganska stark. Den anfallande flottan bestod af 8 fregatter, 6 chebecker, 14 gallioter, 10 kuttrar och bombfartyg, 3 flytande batterier, 22 galerer, 8 halfgalerer samt 80 kanonslupar, med en besättningsstyrka af tillsammans 18,500 man. Den framryckte på tre kolonner och kl. half 10 f. m. föllo de första skotten. Inom en qvart var striden börjad på hela linien. Den leddes å svenska sidan af konung Gustaf från en slup bakom midten af linien. Ryssarne hade på sin venstra flygel samlat stora krafter och angrepo med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
