Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Gustaf III:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generalmajorer och kommendörer af svärdsorden, hvilken senare utmärkelse äfven tilldelades öfversten friherre Cederström, engelsmannen Sidney Smith, m. fl.
Bland öfverenskommelserna, som blifvit träffade vid Werelä, hade äfven varit den att man, strax efter fredens undertecknande, skulle å ömse sidor skicka ministrar för att reglera de punkter, hvarom man endast muntligen träffat aftal. Gustafs val föll på generalmajoren Curt von Stedingk, som ock mottogs i Petersburg med alla tecken af välvilja och belåtenhet; men ehuru han af kejsarinnan behandlades med synnerligt förtroende, var det dock ej lika lätt för konungen, hans herre, att så snart återvinna detta. Kejsarinnan misstänkte, att Gustaf fortsatte sina underhandlingar med England och Preussen, samt visade sig derföre mindre angelägen att uppfylla hans önskningar rörande de förbindelser, hvarom muntliga aftal träffats vid underhandlingarna i Werelä. Man var ock å båda sidorna icke fullt ense om hvad vid detta tillfälle blifvit lofvadt. Från svenska sidan påstod man, att general Igelström, å kejsarinnans vägnar, lofvat, att, så snart freden blifvit afslutad och innan man började underhandla om en närmare förbindelse, Sverige skulle erhålla subsidier och få sina gränser utvidgade; men general Igelström och de ryske ministrarne, som vid underhandlingarna direkt brefvexlat med honom, förnekade så väl det formliga löftet om subsidier, hvilket sades blott hafva varit eventuelt, som gränsregleringen, mot hvilken kejsarinnan genast yttrat betänkligheter, samt att båda frågorna blott skulle afhandlas i sammanhang med den om ett närmare förbund. I förhoppning att Igelström skulle stå vid sina ord, sådana de af Armfelt uppgåfvos hafva blifvit sagda, hade konungen begärt, att han måtte utses till den ambassadör, hvilken kejsarinnan enligt öfverenskommelse borde skicka, för att fortsätta underhandlingarna; men hans formliga förnekande af hvad Armfelt sagt, att han lofvat, gjorde honom mindre angenäm för svenska hofvet, hvarföre grefve Stackelberg i stället blef rysk ambassadör i Stockholm, dit han ankom den 17 Maj 1791.
Redan följande dagen hade han sitt första enskilda företräde hos konungen, som började med att begära uppfyllandet af de i Werelä afgifna muntliga löftena, såsom börande föregå hvarje annan underhandling eller förbindelse mellan båda hofven, samt fordrade nu Nyslotts och Högfors’ afträdande till Sverige, hvaremot han i utbyte ville gifva Ryssland svenska Karelen. Grefve Stackelberg sade sig ej vara befullmäktigiad att ingå underhandlingar om afstående hvarken af Nyslott eller någon annan gränsfästning. Kejsarinnan ansåg hvarje sådant afträdande gå hennes ära för nära, och i utomordentlig känslighet för allt hvad som rörde hedern visade hon sig alltid såsom nära frände till konungen af Sverige. I stället bad grefven att få lägga under konungens ögon ett förslag till förbund och konvention, hvilket dock ej var annat än ett vanligt allians- och subsidie-fördrag, hvari subsidiernas belopp ej var utsatt, utan skulle upptagas i en särskild hemlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
