Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Gustaf III:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fadern; man bär mig i procession», samt röjde i allmänhet en sinnesstyrka, som väckte allas beundran. När han erfor, att man trodde sig vara en vidt utgrenad sammansvärjning på spåren, kallade han på aftonen den 18 Mars hertig Carl till sin sjuksäng och ålade honom att med varsamhet och så skonsamt som möjligt låta föra ransakningen för att icke blottställa en mängd ansedda familjer, samt fordrade särskildt, att kronprinsen ej skulle få veta namnen på de misstänkte, emedan konungen icke ville »i hans själ utså frön till hat och förföljelser mot någon». Hertigen ingick gerna på dessa konungens åsigter och sökte inleda en försoning med adeln, hvartill denna var så mycket villigare, som den nu rådande, i hög grad uppretade sinnesstämningen mot detta stånd eljest för detsamma kunnat medföra ganska allvarsamma följder.
Första beviset på detta ömsesidiga tillmötesgående var det företräde, hvilket grefve Brahe, som, alltsedan Fersen efter tilldragelserna 1789 afstått från sin politiska verksamhet, betraktades såsom den missnöjda adelns hufvudman, redan följande dagen begärde och erhöll hos konungen. Han kastade sig på knä vid konungens säng, och konungen räckte honom handen, hvilken grefven ville kyssa; men konungen drog den tillbaka, sägande: »Omfamna mig! Jag känner mig lycklig att återvinna gamla vänner, som skilt sig ifrån mig», hvarefter han omfamnade Brahe och tillade: »Ja, min käre grefve, jag glömmer allt.»
Äfven konungens förre under-guvernör, det gamla riksrådet grefve Nils Adam Bielke, som ej sett konungen sedan sitt utträde ur rådet i Maj 1790, begärde nu företräde, och då han inkom i sjukrummet, sträckte konungen båda armarne emot honom, men kunde ej säga mera än: »Min gamle» — — då gråten qväfde hans röst. Äfven Bielke brast i tårar och hans sinnesrörelse blef sådan, att han vid hemkomsten insjuknade samt afled några veckor efter konungen.
Dennes tillstånd hade i början synts mindre oroande, men, ehuru Anckarström uppgifvit, att pistolen varit laddad med två kulor, utom hagel och spiknubbar, hade man ej funnit och uttagit mer än en nubb nära innanför huden; en annan hade stannat i kläderna. Då en operation för att uttaga kulorna ej kunde företagas, voro de tillkallade läkarne bekymrade för utgången, ehuru sådant doldes för konungen. Han kunde ock utan synbara plågor tidtals lemna sängen och sitta i en länstol, samt tycktes sjelf icke misströsta om sitt vederfående; men den 25 Mars tog sjukdomen en sämre vändning, krafterna aftogo och lynnet blef retligare, misstänksammare. Hans misstankar tycktes nu riktade äfven mot hertig Carl, hvilken han ej ville se. Man tillkallade den 28 Mars hans förre lifmedikus, bergsrådet Dalberg, som genast märkte, att döden ej var långt borta, och ansåg sig böra derå leda konungens uppmärksamhet, hvarföre han äfven bad, att hertig Carl måtte få inkomma, men detta vägrade konungen med häftighet. Dalberg tillstyrkte då att biskop Wallqvist eller någon annan prest, »åtminstone för anständighetens skull», måtte tillkallas. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
