Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reqvisition. Den 23 Maj begärde han summans ökande till en million och den 2 Juni ytterligare en million, mot löfte att i banken insätta en fjerdedel deraf i silfver till inlösningsfond. Fullmäktige invände väl, att 2 millioner utgjorde verkets inkomster för nära två år och att, om så stor sedelmassa utsläpptes, skulle sedelstocken till största delen komma att utgöras af kontorets sedlar, hvarigenom brist på bankomynt till omsättning- och inlösen af riksskulden skulle uppstå; men efter ett handbref från konungen, som påminte dem om rikets fara, fogade de sig efter hans önskan, utan att likväl sedermera erhålla mer än 86,000 rdr till inlösningsfond. Härefter började förtroendet för det nya penningeverket aftaga, och redan i Augusti begynte riksgäldskontorets sedlar få lägre värde än bankens. Vid årets slut voro riksgäldssedlar utgifna till ett belopp af 5 millioner rdr, och vid 1790 års utgång hade detta belopp ökats till 8,440,000 rdr. De utgåfvos först å 5 rdr, men sedermera på lägre belopp, ända till 12 skilling. Vid början af året 1791 instäldes sedlarnas inlösen och räntan indrogs, hvilket ytterligare minskade förtroendet, så att riksgälds-sedlarnes värde blef allt mindre i förhållande till bankens.
Håkansson, som nu efter Ruuth trädt i spetsen för finans-förvaltningen, yrkade en realisation af riksgäldssedlarne genom öfverflyttande af riksgäldskontorets skulder på banken, som deremot skulle få kontorets inkomster, bestående i den förra riksgälds-direktionens fonder, den vid 1789 års riksdag medgifna tillökade bevillning samt de subsidier, med hvilka konungen lofvat understödja verket, när de utföllo. Riksgälds-sedlarne skulle utbytas mot bankens, och riket på detta sätt åter få blott ett gångbart sedelmynt. Detta förslag förutsatte likväl, att regeringen hade tillräckligt inflytande på bankens styrelse för att af den understödjas vid dess genomförande, hvilket dock visade sig ej vara förhållandet, hvarföre det måste frånträdas.
Emellertid sammankallades ständerna till riksdagen i Gefle 1792, för att vinna deras garanti af den ytterligare ökade statsskulden. Konungen uppgaf de öfverskjutande krigskostnaderna, för hvilkas betäckande tillgångar saknades, till 12 1/2 millioner rdr; men som dessa ej kunde behörigen redovisas samt troddes kunna tåla betydliga afdrag genom behållningar i förråd m. m., så föreslog hemliga utskottet garanti för endast 8 1/2 millioner, hvilket konungen medgaf. För att betäcka denna nya skuld ökade man kreditsedelmassan, i det riksgäldskontoret inlöste de poletter, hvilka krigskommissariatet i Finland under kriget utgifvit till ett belopp af 1,307,460 riksdaler — de s. k. Fahnehjelmarne, emedan dessa assignationer, som gingo och gälde lika med riksgäldssedlar, voro undertecknade af krigskommissarien Per Göran Fahnehjelm. Vidare fick statsverket en ersättning på fyra år af tillsammans 1,280,000 rdr, och slutligen skulle utredningens obligationer till ett belopp af nära 4 millioner inlösas inom tio år med en tiondedel årligen, genom hvilket allt riksgäldssedlarne beräknades det tionde året uppgå till ett belopp af 11 1/2 million rdr. Genom en kongl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
