Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökt med hoptals lagar utestänga dess öfverhandtagande, huru lurendrejeriet förstått göra alla öfverflödsförordningar fruktlösa, huru bästa medlet att motarbeta detta vore att aflägga den dittills brukliga drägten, som äfven i flera afseenden vore olämplig, o. s. v. Öfverståthållaren friherre Carl Sparre uppläste å Stockholms rådhus dessa konungens reflexioner, tilläggande, att konungen icke velat genom något påbud tvinga sina undersåtar till en ändring, som kunde falla dem besvärlig, utan trott, att dess höga exempel samt öfvertygelsen om nyttan skulle vara tillräckligt kraftiga driffjedrar. Konungen sjelf, hans bröder, rikets råd och de förnämste af hofvet komme att från den 28 April antaga den nya drägten. Till alla landshöfdingar, domstolar, embetsverk, regements- och kårchefer utfärdades rundskrifvelser om förändringens inträdande från och med den 28 Maj. Prester och bönder voro dock undantagne från densamma, men af de öfriga samhällsklasserna anlades den nya drägten, om icke villigt, dock utan öppet motstånd.
Begäret efter yppighet och öfverflöd var dock härmed ej undanröjdt, och konungens föredöme i detta hänseende följdes villigare än hans föreställningar. Några, tillhörande den högsta samhällskretsen, riksråden Nils Bielke, Joachim Beckfriis, Carl Sparre, Fredrik Sparre, Johan Gabriel Oxenstierna, Emanuel de Geer och Johan Liljencrantz, presidenten Gustaf Celsing, statssekreteraren Erik Ruuth och öfversten Maurits Klingspor, ingingo emellertid i slutet af året 1786 en »måttlighetsförening», hvars stadgar någorlunda visat hvad man denna tid i deras krets betraktade såsom måttlighet och ledande »till förekommande af öfverflöd i mat och dryck». Till middags- eller aftonmåltid, det bjudna sällskapet må vara större eller mindre, skulle ej framsättas mer än »sex rätter mat, soppan derunder likväl icke beräknad, ej heller må flera än fyra assietter nyttjas till förrätter och sallader». Efter måltiden finge ingen dessert framsättas, men tillika med maten kunde bordet få fyllas »med några talrikar insyltad eller frisk frukt, jemte någon sockerbakelse». Alla torra konfiturer, jemte alla slags glacer, voro alldeles förbjudna. Vid maten finge ej nyttjas annat än vanligt hvitt och rödt franskt vin, likväl med den inskränkning, att ej mer än ett slag nyttjas, utom i händelse värden väljer punsch, då det tilläts honom äfven bjuda bischoff, »så vida dessa likörer hafva särskildt sina älskare». Middagstimman var bestämd till klockan 2, och före maten fick bränvin bjudas, med värden lemnad rättighet att bjuda ett glas sött vin åt den, som icke förtärde bränvin. Efter maten skulle kaffe bjudas, men utan likörer eller fina viner[1]. Dessa måttlighetsstadgar tyckas just icke innebära några synnerligen svåra försakelser, men de gifva emellertid en vink om den tidens fordringar i mat och dryck.
En egen företeelse i detta upplysningens tidehvarf är den mysticism och öfvertro, som man då så ofta fann vid sidan af otron, äfven hos personer, som gerna ville anses för de mest fördomsfrie. Gustaf III var sjelf visst icke fri härifrån. I början synes han likväl snarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
