Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes glömda ett ögonblick. Man öfverlemnade sig åt utbrott af den ömmaste vänskap; alla omfamnade hvarandra i flera omgångar, och kungen sparade allraminst sina kärleksbetygelser. Den minsta supposition om möjligheten af den ringaste rubbning uti ett så stiftadt förbund hade varit ett brott, och när jag påminner mig allt detta, bör jag knappast tro mina egna öden.»
Hos Gustaf III stod emellertid Plommenfelt aldrig i någon synnerlig ynnest, och då hans mor, fru Plomgren, mot slutet af 1780 gjorde en bedräglig konkurs, i hvilken äfven sonen var invecklad, blef han afsatt från sin ceremonimästare-befattning och skild från hofvet. Sin förbittring häröfver gaf han luft på ett sätt, som hotade att för honom medföra ganska allvarsamma följder. På »Claes på hörnet», ett den tiden mycket besökt värdshus, der Plommenfelt en dag i Mars 1782 intog sin middag med ett par af sina bekanta, fann han på en af fönsterrutorna i källarsalen skrifvet på franska »Gustaf III, den främste medborgaren» och skref derunder äfven på franska: »Han har varit det, men är nu den främste skälmen.» Värdshusvärden och hans folk förstodo ej de franska orden; men då hofstallmästaren Munck följande dagen besökte värdshuset, läste han det skrifna, fick genast veta hvem som skrifvit det och medtog sjelfva glasrutan, hvilken han visade för konungen och derefter lemnade till polisen. Förhör anstäldes med Plommenfelt och handlingarna öfverlemnades till Svea hofrätt, men konungen lät genom öfverståthållaren, riksrådet Sparre, i hemlighet befordra hans flykt och förse honom med 100 dukater till respenningar, hvarefter han af hofrätten dömdes till döden för majestätsförbrytelse och hans adliga sköldemärke krossades. Sjelf skall han slutligen hamnat i Amerika.
Under tiden hade hertig Carl i Mars 1780 blifvit med stora högtidligheter i en församling af 400 frimurare, hvaribland voro deputerade från loger i Lifland och Hamburg, erkänd såsom chef för alla europeiska frimurareloger, och när konungen 1783 reste till Italien, stälde han sig i beröring med hertigen af Albanien, förärade honom rika gåfvor och räddade honom från en svår penningeförlägenhet, men hvad han derför fick i utbyte förblef okändt. Schröderheim har yttrat sig misstänka, att »gubben kanske aldrig egde hvad man lofvat sig att finna hos honom, kanske var han förbehållsam eller sjelf konfunderad, kanske sällan nog nykter för att kunna ingå uti någon negociation af denna natur».
Oaktadt den närmare bekantskapen med Plommenfelt och hertigen af Albanien tyckes bort öfvertyga Gustaf III om vanskligheten af dylika mystiska förbindelser, lät han deraf ej afskräcka sig att ingå nya. Den förut omnämnde till döden dömde, men benådade bokhandlaren Johan Gustaf Halldin lät, till följd af en sådan förbindelse, honom ofta nog höra rätt allvarsamma sanningar, höljda i hemlighetsfulla uttryck, och i förre löjtnanten Gustaf Björnram, hertig Carls handsekreterare, gjorde han bekantskap med en undergörare, som åstadkom ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
