Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter denne furstes död ett nytt tronföljare-val, som kallade till tronen en af Napoleons marskalkar. Ett af de första besök den nye kronprinsen aflade efter sin ankomst till Stockholm var emellertid det hos enkedrottningen, hvilken han genom sin ovanliga förmåga att vinna andra snart förstod att intaga till sin fördel. Hon afled vid 67 års ålder den 21 Augusti 1813, och i personalierna öfver henne yttrades bland annat: »Högsinnad, utan att vara stolt, vårdade hon med ömtålighet allt hvad som tillkom hennes höga börd och höga stånd; men egentligen visade sig hennes anspråk, då hon trodde dem af andra förgätna. I hela sitt uppförande glömde hon aldrig den värdighet en drottning bör ega. Utan att vara förekommande röjde hon en benägenhet att åt hvar och en säga något tillfredsställande och angenämt. Fåtalig, fälde hon i umgänget sällan omdömen, framstälde dem, då de fäldes, med varsamhet; men alltid vittnade hennes utlåtelser om rättsinnighet, aktning för religionen, sederna och alla ädla värf. Förbehållsam, utan att någonsin säga annat än hvad hon tänkte, har hon åt få gifvit sitt förtroende, men åt dessa få gafs det oinskränkt».
Förhållandet mellan konungen och hans bröder var temligen ombytligt, vexlande mellan förtrolighet och misstroende. Hertig Carl föredrog han i allmänhet framför den yngre brodern, som mest slutit sig till modern. Att den förre dock ej egde hans fulla förtroende, visade sig emellertid vid anordnandet af styrelsen under konungens resa till Italien 1783, då hertig Carl uteslöts från allt deltagande deri, utom att hvarje dag mottaga rapporter från de militära myndigheterna i hufvudstaden samt att, i händelse af revolution, uppror eller eldsvåda i Stockholm, der föra högsta befälet. Hertigen visade dock sig icke sakna håg att tillvälla sig större myndighet. Så förbjöd han sin hofbetjening att betala någon utskyld till kronan, emedan han, såsom förste prins af blodet, vore befriad för sig och hela sitt hus från all skatt till staten. Statskontoret var likväl af annan mening, och hertigen nödgades slutligen återkalla sitt förbud. Af detta misslyckade försök afskräcktes han dock ej att göra ett nytt hos kammar-revisionen (kammarrätten), hvilken han befalte att upphöra med all revision af generallöjtnanten friherre Mörners räkningar för den tid han förvaltat hertigens inkomster; men kammar-revisionen lemnade genast justitiekanslern, grefve Wachtmeister, del af denna hertigens skrifvelse och han gjorde hertigen så allvarsamma föreställningar, att äfven denna befallning måste återtagas. För öfrigt förde hertigen ett temligen lättsinnigt lif, försummade sin gemål, hade öppet till älskarinna en Gustafva Slottsberg, dansös vid kungliga operan, deltog ifrigt i de här ofvan omnämnda bullersamma och föga uppbyggliga uppträdena i Drottningholms-parken, kom också mer och mer i skuld och måste i Maj 1784 underkasta sig betydliga indragningar för att någorlunda reda sina affärer. Tillika blef han allt ifrigare frimurare och hängaf sig alltmera åt sin håg för det öfvernaturliga. Spår saknas icke, att denna hans håg blifvit för politiska ändamål missbrukad af personer bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
