Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdrots och president i Svea hofrätt, presidenten i Vasa hofrätt grefve Carl Bonde i Maj 1788, samt presidenten i kammarrevisionen grefve Carl Wilhelm von Düben och landshöfdingen i Åbo län grefve Fredrik Ulrik von Rosen i Juni samma år.
Bland dessa medlemmar af rådet hafva flere redan i det föregående blifvit omnämnde och bland de öfriga voro följande de mest framstående.
Ulrik Scheffer, kanslipresident under åren 1772—1783, förde skickligt och varsamt ledningen af Sveriges förhållande till utländska makter under denna tid, då dessa förhållanden vid flera tillfällen voro ganska brydsamma och då han hade att afböja icke blott grannarnes fiendtliga planer, utan äfven de äfventyrliga, som alltför ofta lekte i den unge konungens håg. Gustaf III satte ock ett högt värde på denne sin duglige och pålitlige rådgifvare, och, när Scheffer lät förmärka sin afsigt att nedlägga sitt embete, skref konungen till honom ett bref så hedrande för båda, att Scheffer stannade ännu ett år på sin plats; men efter denna tids förlopp förnyade han sin afskedsansökan, och ehuru konungen äfven nu gjorde allt för att qvarhålla honom, nödgades han slutligen i Juni 1783 bevilja hans ansökning, men skref då till honom ett nytt bref, i hvilket han tackade honom för hans nit och tillgifvenhet, försäkrade, att konungens vänskap och tacksamhet skulle följa honom i den fristad, han mot konungens vilja valt, samt underrättade honom tillika, att de skulder Scheffer gjort under sina föregående beskickningar vid franska hofvet nu voro betalda, tilläggande: »Jag har noga aktat mig att nämna något för er härom, innan jag fått qvittenserna i mina händer, ty jag känner er grannlagenhet, och ni förlåter mig, att jag satt er ur stånd att neka det, som min vänskap ville göra för er.»
Dylika drag förklara lätt den hängifvenhet Gustaf III rönte af dem, hvilka han räknade till sina vänner, och de böra ej saknas vid teckningen af hans personlighet.
Förhållandet, att Scheffer efter elfvaårig ledning af Sveriges utrikes politik, hvarunder flera subsidiefördrag blifvit med Frankrike afslutade, icke ens samlat så mycket, att han kunnat betala sina der gjorda skulder, vittnar huru oegennyttigt han utöfvat sitt vigtiga embete, som under frihetstiden varit en god inkomstkälla för åtskilliga innehafvare deraf. Scheffers oegennytta var deremot så allmänt erkänd, att under denna korruptionens gyllne tid ingen hvarken utom eller inom riket någonsin ens vågat ett försök att med vängåfva vinna honom. Också mottog han endast halfva beloppet af den pension, 4,000 rdr specie, konungen vid hans afskedstagande tillade honom, »ty», sade han, »statens behof äro stora, men mina små».
Efter afskedstagandet tillbragte Scheffer sin mesta tid å sin egendom Ek i grannskapet af Mariestad, hvilken han med stor omsorg förskönade. Han var sedan 1773 gift med Christina Charlotta Piper, en dotter till presidenten grefve Carl Fredrik Piper och sondotter till Carl XII:s bekante förtroendeman grefve Carl Piper, samt enka efter den år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
