Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inskränkt denna verksamhet till öfverståthållare-embetet, hvilket han var fullt vuxen och under hvars utöfning han vunnit sin största berömmelse. Såsom krigsminister ådrog han sig äfven åtskilliga beskyllningar för egennytta och beredde sig flera ovänner bland konungens omgifning. Det var ock för att på det minst sårande sätt skilja honom från denna befattning, som konungen tog honom till följeslagare under sin utrikes resa 1783, under hvilken Sparre i synnerhet utmärkte sig genom sin ifriga beundran af de italienska damerna, så att Gustaf III skref till Creutz, att »ingen Celadon kunde ömmare göra sin cour, och de romerska damerna borde anlägga sorg öfver hans bortresa». I allmänhet var också Sparre icke något mönster i sedlighet. Vid sin hemkomst fann han krigsförvaltningen öfverlemnad åt Trolle och Toll samt fick härefter mera odeladt egna sig åt öfverståthållare-embetets skötande. Här hade han ock sin rätta plats, och det stora anseende, han såsom hufvudstadens högste styresman förvärfvat, bibehöll han ända till sin död samt äfven derefter. Borgerskapet hade, under hans embetsutöfning, inköpt Tessinska huset vid Slottsbacken såsom boställe åt öfverståthållaren, och uppsatte 1782 Sparres af Sergel i marmor utförda bröstbild å Stockholms börs samt lät efter hans död i Juni 1791 slå en skådepenning till erinran om hans förtjenster.
En öfverlägsen man var Sparre onekligen. »Sjelfva naturen», skrifver Schröderheim, »hade danat Carl Sparre till en af de högre platser i samhället, att styra och befalla. Hans uppsyn, hela hans figur, hans hållning, ända till hans röst, voro imponerande. De kunskaper, som samlas i stora verlden och umgänget, ersatte för honom bristen af andra, och hans anslående yttre hvad som felade i hans tal och skrifsätt. Han var, såsom ofta händer menniskor, mäktigare att styra menigheter än enskilda personer. Han misstog sig sällan om medlen till det förra, men misskände ofta de senare. Emot dessa förgick han sig stundom af öfverilning, mätte sig icke alltid riktigt med sina rivaler och rönte ofta otacksamhet.» Höpken yttrade om Sparre: »Han talar illa, skrifver ännu sämre, men verkställer väl; tror sig dock ej verkställa så väl som han talar, eller tala så väl som han skrifver». Hans stora administrativa förmåga kunde dock äfven hans klandrare icke förneka, och hvad man egentligen synes kunna lägga honom till last var, att han, under medvetande om denna förmåga, åtog sig ännu mera än hvartill den var tillräcklig, samt att han under sin embetsutöfning röjde nog mycket afseende på sina egna fördelar; »men», anmärker Schröderheim, »om man stundom kunnat påminna om hans sätt att förvärfva medel, kan man ej tadla hans sätt att använda hvad han förvärfvat».
Fredrik Wilhelm von Hessenstein, konung Fredriks och Hedvig Taubes äldste son, har i det föregående blifvit omnämnd och hans hastiga befordringar då äfven blifvit omtalta. Han tillhörde under frihetstiden den moderata delen af Mösspartiet och troddes hafva varit ämnad att utses till riksföreståndare, i händelse Gustaf III:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
