Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utnämnd till öfverste för lifgardet i Juni 1756 och till generallöjtnant följande året, tog han en berömvärd del i pomerska kriget, var under den långa riksdagen 1760—1762 åter landtmarskalk och gjorde sitt bästa att då sammanhålla de oeniga och oroliga ständerna, blef general 1763, sökte under den följande 1765 års riksdag hålla sitt då underlägsna parti uppe, var vid 1769 års riksdag, hvilken han biträdt hofvet att framtvinga, för tredje gången landtmarskalk och befordrades efter dess slut till fältmarskalk 1770.
Då Adolf Fredriks död föranledde sammankallandet af en ny riksdag 1771, uppbjöd Fersen all sin förmåga att upprätthålla ordning och sans i besluten samt visade nödvändigheten af ömsesidiga eftergifter, om det fria statsskicket skulle kunna bibehållas; men då han fann söndringen mellan adeln och de ofrälse stånden allt mera ohjelplig samt tillika, att konungen ej ville gifva honom förtroende af den statshvälfningsplan, han insåg vara i görningen, lemnade han riksdagen och med detsamma fältet öppet för konungen att uppträda mot ständerna.
Efter statshvälfningen sökte konungen vinna honom genom hans utnämning till riksråd, men redan i Mars 1773 nedlade Fersen åter denna värdighet. Han hade varit alltför betydande under det förra statsskicket och fann sig vara det alltför litet under det nya, att rätt kunna förlika sig med detta. Han ansåg äfven den allenastyrelse, hvarefter Gustaf III tydligen sträfvade, icke för Sverige nyttig och ville icke anses dertill medverka. I allmänhet var ock hela riktningen af hans verksamhet mera negativ än positiv. Hans rätta plats var vid riksdagarne, der han som partichef kunde uppträda mot hofvet eller Mössorna, och dervid röjde han stor öfverlägsenhet; men att sjelf åtaga sig riksstyrelsens börda och ansvar, dertill visade han föga håg, hvarföre han ock aldrig under frihetstiden inträdde i rådet och lika litet nu ville der stanna. Någon brytning inträffade dock ej mellan konungen och honom, utan tvärt om rådde ett godt förhållande dem emellan utan att dock någonsin blifva förtroligt; dertill hyste båda alltför mycket misstroende till hvarandra.
Redan vid nästa riksdag tycktes dock äfven detta goda förhållande komma att upphöra. Fersen hade då, såsom här ofvan i berättelsen om 1778 års riksdag är omtaladt, föreslagit och lyckats i stånden genomdrifva en ny instruktion för bankoutskottet, i hvilken konungen såg ett försök att tvinga honom till periodiskt återkommande riksdagar, hvilka han fruktade mer än något annat, emedan hans fiender inom och utom riket skulle lättare kunna skada både honom och detta, om de på förhand visste, när ständerna skulle sammanträda, och således erhölle tillräckligt rådrum att inverka på valen. Också tog konungen detta Fersens försök så illa, att han utfor mot honom i ganska häftiga uttryck. »Jag genomskådar edra afsigter», sade han bland annat; »ni har skakat min faders krona, ni vill äfven röra vid min; vet då, herr grefve, att jag skall veta fasthålla den på mitt hufvud i hela dess glans, skulle det äfven ske på bekostnad af edert eget hufvud, om så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
