Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle behöfvas», hvartill Fersen svarade lugnt och värdigt, och då oförsonlighet icke låg i Gustaf III:s lynne, blef förhållandet åter godt.
Vid 1786 års riksdag stod emellertid Fersen åter i spetsen för den adliga oppositionen och motsatte sig äfven sådana konungens förslag, hvilka Fersen bort kunna inse vara till rikets nytta. Om han således ock var mindre hänsynslös och mera sansad än den adliga oppositionen i allmänhet, samt icke ville inlåta sig i Anjalamännens föraktliga stämplingar, kan man likväl icke frikänna honom från all delaktighet i ansvaret för de kommande årens tilldragelser. Han kände Gustaf III tillräckligt för att veta, det han ej skulle underkasta sig oppositionens ledning, utan hellre försöka en ny statshvälfning, och om de sig så kallande »patrioterna» varit hvad de kallade sig, hade de väl bort gå konungen till mötes i hvad som var för riket gagneligt och äfven ordna hans förstörda finanser hellre än att drifva honom till det yttersta, hvilket kunde blifva och äfven blef för riket både långt kostsammare och äfventyrligare. Hade Fersen och hans vänner vid 1786 års riksdag handlat mera verkligt fosterländskt, så hade sannolikt både ryska kriget och 1789 års statshvälfning uteblifvit, och då man med skäl klandrar Gustaf III:s förfarande 1789, bör man icke glömma dem, som dertill gifvit anledning.
Fersens uppträdande vid 1789 års riksdag, hans arrestering och frigifvande äro i det föregående omtalta. Efter dessa tilldragelser deltog han icke vidare i rikets allmänna angelägenheter. Han afled i Stockholm den 24 April 1794.
En öfverlägsen personlighet var han onekligen. Gestalten var hög, hållningen ädel, utseende och umgänge behagliga, äfven vördnadsbjudande, själsförmögenhetena icke mindre utmärkta. Hans uppfattning var snabb och säker, hans framställningssätt klart och redigt, mera öfvertygande än öfvertalande. Hans orubbliga lugn gaf honom som partiledare stor öfverlägsenhet. Han förhastade sig aldrig och visade bestämd ovilja mot alla våldsamma åtgärder, egde ock en ovanlig förmåga att inverka på andra och en fyndighet, som aldrig tröt honom äfven i de kinkigaste förhållanden. Något högre mål för hans statsmannaverksamhet spårar man dock ej, lika litet som några djupare insigter i den inre styrelsens vigtigare frågor, och något stort verk, för hvilket fosterlandet haft honom att tacka, kan man ej upptäcka. Han var en stor partiledare, en stor riksdagsman; men en stor man kan han svårligen kallas, och i detta hänseende hade väl Oxenstierna icke alldeles orätt i sitt bekanta epigram:
»Han gjorde allt för sig, för slägt, för barn och vänner,
För menskor och sitt land man deremot ej sport
Hvad han som krigsman, råd och statsman nyttigt gjort,
Och Sverige i hans hågkomst känner
En af de varelser, som kallas stora männer,
Men aldrig gjorde något stort.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
