Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf IV Adolfs regering. Början af förmyndarestyrelsen, 1792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var sådan, att icke blott pöbeln uppmanade bödelsknekten att vid spöandet slå hårdare, utan äfven en förmögen borgare särskildt betalte honom härför. Den 27 April skedde afrättningen, och så väl dervid som under hela rättegången hade Anckarström visat den mest orubbliga ståndaktighet och lika orubbligt vidhållit sin åsigt, att Gustaf III i många mål brutit sin konungaed och derföre borde anses för sitt folks fiende, samt att Anckarström trott sig göra detta en vigtig tjenst genom att döda honom.
Öfver de öfriga anklagade föll hofrättens dom den 10 Maj. Grefvarne Horn och Ribbing dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas; Lilljehorn och Ehrensvärd att halshuggas samt mista ära och gods; Jakob von Engeström att mista adelskap, riddarevärdighet och embete samt under sin återstående lifstid hållas i fängelse å någon af rikets fästningar; Hartmansdorff att mista tjensten och ett år hållas i fängelse å fästning; Johan von Engeström att mista sin tjenst; Lilljestråle att under två månader hållas i häkte, samt Pechlin att tills vidare hållas fängslig å Varbergs fästning, för att af presterskapet flitigt till bekännelse förmanas. Nordell frikändes från allt ansvar, och Bruse, Funck, Carl Ulrik Anckarström, Alegren och Enhörning hade redan förut blifvit frigifne, sedan åklagaren afstått från all talan emot dem.
De fleste af de dömde inkommo till regeringen med nåde-ansökningar och i en den 15 Augusti 1792 hållen konselj förklarade hertigen, att då hans aflidne broder å dödsbädden gifvit tillkänna sin yttersta vilja vara, att ingen af de anklagade och om delaktighet i mordet öfvertygade personer derför skulle gå till döden, förvandlade hertigen dödsstraffen öfver Horn, Ribbing, Lilljehorn och Ehrensvärd till ständig landsflykt, med förlust af adelskap och af alla medborgerliga rättigheter inom Sverige. Samma dag blefvo de ock under bevakning förda öfver gränsen. Jakob von Engeström fick umgälla sin förbrytelse med tre års fängelse på Vaxholms och Hartmansdorff med ett års på Malmö fästning. Pechlin skulle till framdeles bekännelse hällas i fängsligt förvar på Varbergs fästning.
Mot deltagarne i sammansvärjningen hade sålunda mycken skonsamhet blifvit visad. De, som hyste en varmare tillgifvenhet för Gustaf III, påstodo ock, att hvarken de brottslige blifvit med fullt allvar tillhållne att bekänna hvad de visste och hvartill omständigheterna gåfvo anledning, eller straffade så allvarligt, som de förtjenat, och att ej heller undersökningen sträckt sig till alla dem, af hvilka upplysningar troligen kunnat erhållas. Mycket påstods ock hafva blifvit under ransakningen upptäckt, som icke meddelades i de rättegångshandlingar, hvilka utgåfvos på trycket. Så skall planen till mordet och den till en statshvälfning varit uppgjorda oberoende af hvarandra. Den förra, om hvilken allenast Horn, Ribbing och Anckarström skola varit medvetande, hade endast gått ut på konungens undanrödjande. Den senare åter, för hvilken Pechlin varit den egentlige anstiftaren, hade varit vida mer omfattande, men från början icke afsett konungens mördande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
