Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1792-1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tiden var nu inne, då, enligt Gustaf III:s testamente, en gemål skulle utses åt den unge konungen. Sedan underhandlingarna om hans förmälning med storfurstinnan Alexandra strandat mot kejsarinnans bestämda vägran att utlemna Armfelt, föreslog man konungen åtskilliga tyska prinsessor, bland hvilka han bestämde sig för prinsessan Lovisa Charlotta af Mecklenburg-Schwerin, som nyss fylt 15 år och således var ett par år yngre än konungen. Dennes gunstling, hofmarskalken friherre Otto Magnus Munck, en yngre broder till den beryktade presidenten grefve Adolf Fredrik Munck, reste till Schwerin, för att göra sig närmare underrättad om prinsessans egenskaper. Då hans omdöme derom utföll fördelaktigt, sändes presidenten i Wismarska tribunalet friherre Thure Leonhard Klinckowström i Augusti 1795 till hertigen af Mecklenburg-Schwerin, med officielt uppdrag att begära prinsessans hand för Sveriges konung, och sedan hertigen samtyckt samt de båda unga vexlat skrifvelser och porträtter, firades förlofningen med stor högtidlighet i Schwerin den 1 November 1795, då Gustaf Adolf fylde sitt sjuttonde år.
Underrättelsen om denna förlofning väckte den lifligaste harm hos kejsarinnan Katarina II, som fäst sig vid tanken, att hennes sondotter skulle blifva Sveriges drottning och ej kunde smälta, att man nu vändt sig till en annan. Stedingk fick i rikt mått uppbära hennes förtrytelse, och hon vägrade bestämdt att mottaga hofstallmästaren friherre Werner Gotlieb von Schwerin, hvilken blifvit afsänd till Petersburg att tillkännagifva förlofningen. Tillika sände hon till Stockholm en baron Budberg, som här uppträdde med det mest stötande öfvermod och tycktes fått till uppgift att reta det svenska hofvet. Hertigen iakttog dock en orubbligt lugn värdighet och lät sig ej retas till något förhastadt steg; men nu sökte kejsarinnan skrämma honom med starka rustningar vid finska gränsen, hvilket dock ej verkade annat, än att Klingspor fick befallning att vara beredd på Finlands försvar samt inom fjorton dagar hafva hela finska hären samlad vid gränsen. Man beredde sig äfven att låta svenska trupper gå öfver till Finland, och hertigen visade omisskänligt, att han lika litet lät skrämma som reta sig. Genom dessa rustningar hade likväl Sveriges finanser råkat i svårt trångmål, och det var tydligt, att, om rustningarna skulle fortsättas, måste tillgångar dertill sökas genom ständernas sammankallande, hvilket man dock i det längsta ville undvika och hvilket äfven i Gustaf III:s testamente var förbjudet, eller ock genom subsidier. Sådana hade man visserligen betingat sig af franska republiken; men när i Januari 1796 enligt fördraget åter en million livres skulle till svenska regeringen utbetalas, skedde det icke. Franske härvarande ministern Le Hoc hade ock genom sitt alltför rättframma beteende och de skarpa sanningar, han icke skydde att frambära, när omständigheterna dertill gåfvo anledning, stött sig med Reuterholm och framstälde derefter för de styrande i Frankrike svenska regeringens åtgöranden så ofördelaktigt som möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
