Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1797-1799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillämpning deraf på äktenskap mellan konung och drottning; men särskildt sökte så väl erkebiskop Uno von Troil som kyrkoherden i Jakobs församling Gustaf Murray på det kraftigaste afråda konungen från äktenskap med en furstinna af annan religion än den evangeliskt-lutherska. De förestälde honom, att han satte sin aktning hos folket och sin kronas säkerhet på spel, derest han tillät, att en annan religion än den af honom sjelf besvurna bekändes inom sjelfva konungaborgen och det till och med af landets moder, drottningen. Dessa föreställningar gjorde ock ett djupt intryck på konungens sinne och stärkte honom ytterligare i föresatsen att ej gifva efter för de ryska fordringarna; men å andra sidan var det nu af ryska kejsarinnan gjorda förslaget så lockande, att man ej ville tvärt afvisa det, utan åtminstone göra ett försök att vinna några jemkningar i vilkoren, hvarföre öfverbefälhafvaren i Finland, generallöjtnanten friherre Maurits Klingspor afsändes till Petersburg, att der åter upptaga underhandlingarna angående giftermålet.
När han kom till Petersburg, fans kejsarinnan Katarina ej längre bland de lefvandes antal. Hon hade dött af slag den 17 November 1796, och hennes ende son Paul var nu Rysslands kejsare. Vid detta regentombyte hade äfven åtskilliga förändringar skett inom ryska ministèren, och bland andra hade Markoff, som mest motarbetat förbindelsen mellan de ryska och svenska regerande husen, blifvit afskedad. Den nye kejsaren åter önskade, både af politiska skäl och äfven emedan hans dotter, storfurstinnan Alexandra, fäst sitt hjerta vid den svenske konungen, denna förbindelse lika lifligt som hans moder, och hade ännu mindre betänkligheter att erbjuda Norge åt sin blifvande måg. Han hyste nemligen ett ärftligt hat till danska konungahuset, åt hvilket han såsom storfurste nödgats genom ett 1773 ingånget fördrag afträda de delar af Holstein, som tillhört hans fader Peter III, och i utbyte hvarför han erhållit Oldenburg. Så väl Klingspor som Stedingk blefvo också nu på det vänligaste mottagna, man talade om att gifva Danmark någon ersättning i Sveriges tyska besittningar, och kejsaren förklarade sig villig att med 50,000 man bistå sin blifvande måg att eröfra Norge. Han var dock, å sin sida, lika orubblig i sin föresats, att hans dotter skulle bibehålla sin trosbekännelse och sin religionsöfning oförändrad, som Gustaf Adolf att icke vilja medgifva det. Alla Gollowkins försök att härtill förmå honom voro förgäfves, och då han ännu en gång återkom härtill, visade konungen honom ett bref från erkebiskopen, hvari omöjligheten och faran af att Sveriges drottning bekände sig till annan religion än den evangeliskt-lutherska voro utförligt utvecklade. Gollowkin inberättade detta genast till sitt hof och blef kort derefter hemkallad, hvarefter kejsaren yttrade till Klingspor, att hans vistelse i Petersburg förmodligen numera blefve onyttig, i följd hvaraf Klingspor ock i April 1797 återvände till Sverige.
Man gjorde visserligen sedermera några nya försök att återknyta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
