Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tredjedel af de adeliga ätterna var representerad, och antalet af adelns vid riksdagen närvarande ledamöter öfversteg icke 500. Den adliga oppositionen, som under Gustaf III:s regering uppträdt så fiendtligt mot konungen, var nu stadd i upplösning. Den hade haft en aristokratisk riktning och sträfvat att återbringa konungamakten till samma obetydenhet som under frihetstiden; men omstörtningarna i Frankrike sedan revolutionens utbrott, hvilka störtat adeln på samma gång som konungadömet, och de frihetsidéer, hvilka från Frankrike börjat mer och mer sprida sig äfven till de öfriga europeiska länderna, hade öfvertygat många inom svenska adeln, att den hade sitt säkraste stöd i konungamakten och att båda hade ett gemensamt intresse att mota det mer och mer hotande folkväldet.
Det talrikaste partiet inom adeln var följaktligen hofpartiet, omfattande alla, som stält sig på regeringens sida. I spetsen för detta parti stod Toll, som samlat omkring sig en mängd anhängare bland militära och civila embetsmän, samt äfven rätt många af den förra adels-oppositionen. Grefvarne Magnus Fredrik Brahe, Clas Axel Lewenhaupt och Erik Ruuth, friherrarne Johan Liljencrantz, Adolf Ludvig Stjerneld, Albrecht von Lantingshausen och Ludvig Boije, landshöfdingen Nils von Rosenstein, statssekreteraren Christofer Bogislaus Zibet, landshöfdingen Herman af Låstbom m. fl. voro de mest framstående bland detta parti inom adeln.
Ett annat parti utgjordes af de s. k. patrioterne eller oppositionen från Gustaf III:s tid, hvilka förblifvit trogna sina då omfattade aristokratiska grundsatser. Såsom hufvudmän för detta parti utmärkte sig grefvarne Adolf Ludvig Hamilton, Curt Filip Carl von Schwerin och Johan Henning Gyllenborg, friherre Carl De Geer, ryttmästaren Gerdt Adolf Klingspor, professorn David von Schultzenheim, majoren Johan Axel Stedt, bergsrådet Salomon von Stockenström, hofrättsrådet Johan Odencrantz, lagmannen Jonas von Engeström m. fl. Detta parti uppträdde likväl icke nu i så stark opposition mot regeringen som förut och visade ingen obenägenhet att i öfrigt gå hofvets önskningar till mötes, men ville dock kraftigt upprätthålla åtminstone de grundlagar, som genom 1772 års statshvälfning blifvit införda.
Ett tredje parti inom adeln var det nya oppositionspartiet, hos hvilket de nya frihetsidéerna vunnit betydande insteg, och som derföre hade en mer eller mindre utvecklad demokratisk riktning. De mest framstående inom detta parti voro dåvarande protokollssekreteraren friherre Hans Hierta, öfversten Anders Fredrik Skjöldebrand, f. d. ryttmästaren Georg Adlersparre, grefve Adolf Göran Mörner, friherrarne Clas Cederström, Johan Carl Adelsvärd, Knut Kurck och Corfitz Ludvig Stael von Holstein, bruksegaren Johan Fredrik Adelheim, löjtnanten Per Adolf Tham, öfverstelöjtnanten Johan Herman Gripenwald, öfversten Per Schönström m. fl.
Inom de öfriga stånden var regeringens parti vida öfvervägande, ehuru de eljest vanliga bearbetningarna före riksdagen denna gång i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
