Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges inre förhållanden, 1800-1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnämnd till kanslipresident, till öfverraskning så väl för honom sjelf som för allmänheten, emedan grefve Axel von Fersen länge ansetts vara afsedd för denna plats. Ett närmande till franska republiken hade emellertid, oaktadt konungens afgjorda motvilja för densamma, funnits nödvändigt, och Fersen hade häröfver yttrat sitt missnöje samt förklarat, att under sådant förhållande kunde han ej öfvertaga ledningen af utrikesärendena, hvarföre konungen i stället gaf denna ledning åt Ehrenheim, hvilket onekligen var till fördel för ärendena. Såsom ett slags ersättning blef grefve Axel von Fersen i Juli samma år riksmarskalk efter grefve Oxenstierna, som på egen begäran erhöll afsked från detta embete. Till Ehrenheims efterträdare såsom hofkansler utnämndes statssekreteraren Christofer Bogislaus Zibet. Mellan honom och den nye kanslipresidenten rådde dock ej det bästa förstånd.
I början af Oktober infunno sig i Stockholm drottningens föräldrar, arfprinsen Carl Ludvig af Baden och hans gemål, hvilka blefvo på det högtidligaste mottagna och stannade här under en följd af lustbarheter till den 15 December, då afresan skedde, men utföll så olyckligt, att den vagn, hvari arfprinsen åkte, stjelpte och han afled af följderna deraf till stor sorg för den kungliga familjen. I synnerhet tog sig konungen detta dödsfall mycket nära. Hans af naturen mjeltsjuka lynne blef ännu dystrare än förut. Han sade sig blott vara född till olyckor och anmärkte, att kejsarinnan Katarina II, konung Fredrik Wilhelm II i Preussen och kejsar Paul alla tre dött inom tre månader sedan han gjort dem besök, samt att arfprinsen, hans svärfar, blott behöfde besöka honom för att finna döden i hans rike. Sorgen häröfver gjorde konungen håglös för både regeringsärenden och förströelser, hans lynne blef allt mera ojemnt, och denna ojemnhet röjde sig allt oftare i öfverilningar, som gjorde sammanvaron med honom allt mera obehaglig för hans omgifning. Den aflidne arfprinsen fick emellertid en ytterst praktfull begrafning i Riddarholmskyrkan, och detta besök blef lika dyrt för Sverige, som det slutade bedröfligt för konungahuset. Arfprinsessan, med en son och en dotter, som åtföljt henne till Sverige, stannade der öfver vintern.
Mot slutet af året inträffade en förändring i styrelsepersonalen derigenom, att vice amiralen Carl Olof Cronstedt skildes från generaladjutantsbefattningen för flottan och dermed förenad föredragning i konseljen. Han fick befallning att ofördröjligen begifva sig till Sveaborg, för att öfvertaga sitt befäl öfver arméns flottas dervarande eskader, samt blef tillika kommendant å Sveaborgs fästning, i hvilken egenskap han sju år senare gjorde sig bedröfligt ryktbar. Någon särskild anledning till den onåd, hvari han nu råkat, kände man icke, utom ett yttrande af konungen, att »Cronstedt vore honom för konstig och benägen att skada andra». Till hans efterträdare såsom generaladjutant för flottan förordnades landshöfdingen å Gotland, vice amiralen friherre Salomon von Rayalin.
I Februari 1802 blef generalmajoren friherre Bror Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
