Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1800-1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringen ansåg sig hafva skäl att beklaga sig öfver den svenska, likasom denna sedermera att klaga öfver den förras utträdande ur det nordiska förbundet mot England.
Med Frankrike tycktes ett vänskapligare förhållande hafva inträdt; men Gustaf Adolf kunde ej glömma, att förste konsuln var en uppkomling, hvilken han betraktade såsom en inkräktare af en myndighet, som med rätta tillhörde bourbonen Ludvig XVIII, och om han än icke öppet uttalade denna uppfattning, tog han dock första steget till ett afbrott i det inträdda vänskapliga förhållandet genom att i Oktober 1802 låta sitt sändebud å tyska riksdagen i Regensburg afgifva en förklaring rörande den då under öfverläggning varande frågan om skadestånd till de tyska stater, som genom Rhenströmmens bestämmande till gräns mellan Frankrike och Tyskland förlorat större eller mindre delar af sina områden, i hvilken förklaring han, under åberopande af Sveriges garanti för westfaliska freden, yttrat sin förväntan, att ingen måtte med vapenmakt taga i besittning de föreslagna ersättningarna, innan de blifvit lagligen tillerkända, samt tillika, att han nödgats bryta sin tystnad, sedan han sett främmande makter blanda sig i dessa ärenden. Ett sådant yttrande kunde icke annat än stöta Frankrike, Preussen och Ryssland, som gemensamt reglerat skadestånden. Också blef följden en temligen allvarsam föreställning, hvilken franske ministern Bourgoing fick förste konsulns befallning att afgifva i Januari 1803 och hvaraf konungen fann sig så förnärmad, att han vid en större mottagning å hofvet kort derefter gaf Bourgoing tillkänna sitt missnöje deröfver och vände honom tvärt ryggen, innan han hann svara, hvilket af ministern inberättades till Paris. Äfven från preussiska regeringen afgafs en ännu allvarsammare föreställning, i hvilken man förebrådde svenska regeringen så väl dess passivitet under kriget som dess nu yttrade anspråk på deltagande i tyska rikets angelägenheter.
Ännu mindre vänskapligt var förhållandet till Ryssland. Gustaf Adolf hade hyst personlig vänskap för kejsaf Paul, hvilket ytterligare ökade det smärtsamma intrycket af hans våldsamma död. Det var ock endast med svårighet han kunde förmås mottaga grefve Pahlen, som blifvit sänd från Petersburg för att tillkännagifva Pauls död och Alexanders anträde till regeringen. Missnöjet ökades ytterligare genom Rysslands konvention med England den 17 Juni 1801, då Sveriges intressen uppoffrades, och i synnerhet var konungen förbittrad på ryske statsministern grefve Panin, hvilken han ansåg stå i engelsk sold. Sedan denne minister kommit i onåd hos den nye kejsaren, tycktes båda hofven visa något mera benägenhet att närma sig hvarandra; men hvarjehanda nya anledningar, till en del ganska obetydliga i sig sjelfva, hindrade dock vänskapens befästande.
Så hade kejsar Pauls serafimer-ordenstecken blifvit återlemnadt genom ryske härvarande chargé d’affaires Alopæus; men konungen vägrade mottaga det, om det icke återsändes medelst en ambassadör eller ett särskildt sändebud af högre rang. Då grefve Panin under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
