Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1800-1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friherre Carl Gustaf Oxenstjerna, åtskilliga förslag i detta hänseende, och på Gustaf Adolfs befallning rådde Oxenstjerna Bourgoing att göra konungen ett besök i Helsingborg, då man kunde öfverlägga om förnyandet af förbindelserna med franska republiken, hvilka under dåvarande förhållanden kunde blifva lika förmånliga för båda rikena. Konungen hade ock i Mars 1801 ett sammanträde med Bourgoing, hvilket utföll ganska vänskapligt, och Gustaf Adolf önskade härefter att få honom till mellanlänk för de nya förbindelser, han ville ingå med förste konsuln.
Sedan Danmark blifvit tvingadt att frånträda den beväpnade neutraliteten och Ryssland öfvergifvit Sverige under stridigheterna med England, beslöt konungen mera öppet närma sig Frankrike. Han skickade derföre friherre Carl August Ehrensvärd från London till Paris, der han på det vänskapligaste sätt mottogs af förste konsuln, och kort derefter sände Gustaf Adolf öfverste kammarjunkaren friherre Carl Bonde samt svenska sändebudet i London friherre Göran Ulrik Silfverhjelm till Paris för att sedermera deltaga i den förestående fredskongressen mellan Frankrike och England. Ingendera uträttade dock särdeles mycket. Bonde återvände snart från Frankrike och Silfverhjelm var visserligen närvarande vid kongressen i Amiens, men kunde ingenting utverka till Sveriges förmån. Bonaparte hade emellertid svarat på dessa beskickningar genom att sända Bourgoing såsom fransk minister till Stockholm, der han i September 1801 hade sin första audiens och blef ganska väl mottagen.
Det långvariga kriget mellan Frankrike och England började nu nalkas sitt slut. Fredspreliminärerne tecknades i London den 1 Oktober och en kongress skulle hållas i Amiens för att förvandla dessa preliminärer till definitiv fred.
Mellan Frankrike och Portugal hade fred blifvit ingången den 29 September, och mellan Frankrike och Ryssland skedde det den 8 Okt. Mellan Frankrike och Turkiet återstäldes de vänskapliga förhållandena och Frankrike tillerkändes ökade handelsfriheter i de turkiska hamnarna, ehuru fred ej slöts definitivt förr än den 25 Juni 1802. Redan förut hade kongressen i Amiens, ehuru efter långa och kinkiga öfverläggningar, slutat sina arbeten, och den 27 Mars hade freden mellan Frankrike och England blifvit afslutad.
Allmän fred var således nu åter rådande i Europa, ehuru utsigterna till dess varaktighet icke voro synnerligen lofvande. Äfven Sverige afslöt detta år, den 2 Oktober, en fred med sjöröfvarestaten Tripoli. Alla tagna svenska handelsfartyg skulle återställas och alla fångar frigifvas, mot det att Sverige betalade 150,000 piaster genast och sedermera årligen 8,000. Svenska regeringen hade emellertid nu ingen enda bundsförvandt och stod icke ens i närmare vänskapligt förhållande till någon annan makt.
Med Danmark hade vänskapen varit mycket vacklande allt sedan engelska flottans anfall mot Köpenhamn föregående året, då danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
