Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att mot honom uppträda såsom fiende. Stedingk erinrade kejsaren om alla de prof, han fått röna af konungens trofasta tillgifvenhet, bad honom besinna, huruvida det beslut, han nu ämnade taga, vore förenligt med kejsarens egna intressen, erinrade om de ständigt upprepade bevisen å Napoleons hersklystnad och slutade med följande ord, hvilka sedermera visade sig vara profetiska: »Se huru han förföljer huset Bourbon i dess sista ättlingar, huru han förödmjukar Österrike. Holsteinska huset står ännu uppe; men om han lyckas att låta oss sönderslita hvarandra, att uttömma våra krafter för att gynna hans förderfliga afsigter, då skall Ers Maj:t en dag blifva den förste att erfara verkningarna häraf och bereda sig en evig ånger. Mina år tillåta mig troligen icke att upplefva denna kris; men jag är öfvertygad, att den inträffar, och kanske skall E. M. inom mindre än fem år vara bragt till den olyckliga nödvändigheten att värja sin egen krona, möjligen sitt lif». Alexander trodde dock två sådana kolosser, som Frankrike och Ryssland, få så många svårigheter att besegra och så litet att vinna af en strid sig emellan, att man skulle noga betänka sig, innan man läte det komma dertill. Hvad förslaget om Östersjöns neutraliserande beträffade, förklarade kejsaren, att om äfven han nöjde sig med en dylik uppgörelse, vunne den icke bifall från andra sidan, tillläggande: »Faran kommer ej från min sida. Gud är mitt vittne, att jag icke eftersträfvar en enda by af konungens, er herres, stater».
Om detta samtal skyndade Stedingk att underrätta konungen, samt kunde snart i depescher af den 23 och 29 Jan. samt 2, 5 och 23 Febr. meddela, först att starka rustningar pågingo och sedermera, att en rysk här var i marsch mot Finland. Härom hade ambassadören tillika skyndat att underrätta dåvarande svenske generalbefälhafvaren i Finland, generallöjtnanten Carl Nathanael af Klercker. Man hade gjort allt för att ingifva Stedingk öfverdrifna föreställningar om den i Finland inryckande ryska härens styrka. I sin första skrifvelse till Klercker hade han ock yttrat, att de ryska disponibla stridskrafterna uppginge till 60,000 man; men sedermera angaf han den mot Finland afsedda härens styrka till 30,000 man och slutligen att den utgjorde endast 20,000. Så väl i Sverige som i Finland ansåg man emellertid de ryska stridskrafterna vida större än i sjelfva verket var förhållandet, hvilket icke så litet inverkade på ledningen af försvaret.
Öfvertygad om omöjligheten att under vintermånaderna, innan sjöfarten ännu var öppen, kunna försvara Finland mot ryssarnes öfvermakt, beslöt konungen lemna detta land tills vidare åt sitt öde och låta dervarande trupper vika undan för fienden, hvaremot han i stället sysselsatte sig med planer att, med Englands tillhjelp, eröfra Norge. Sedan denna eröfring var fullbordad, skulle han, med de förenade svenska och finska stridskrafterna samt understödd af en engelsk flotta, återtaga Finland.
Den 11 Januari tillsattes en krigsberedning, bestående af fältmarskalken grefve Maurits Klingspor, statssekreteraren för krigsärendena Carl Lagerbring, generalmajoren Gustaf Wilhelm af Tibell, generaladjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
