Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för flottorna friherre S. M. von Rayalin, generalfälttygmästaren Carl Gottfrid Helvig m. fl. Vid Sveriges södra gräns skulle 11,000 man sammandragas, den s. k. södra armén, vid vestra gränsen 10,000 man, den vestra armén, samt i Jemtland 2,100 man, den norra fördelningen. De i Sverige befintliga stående trupperna uppgingo då till 35,000 man, af hvilka något mer än 23,000 sålunda skulle användas vid Sveriges vestra och södra gräns. Återstoden fick tills vidare ligga på rotarne eller göra garnisonstjenst. Dessutom kunde öfver 12,000 man vargering, en bataljon på hvarje indelt regemente, uppkallas.
Stridskrafterna i Finland utgjorde vid denna tid omkring 19,000 man, vargeringen, 4,500 man, häri inbegripen, af hvilka omkring 6,800 man utgjorde besättning å Sveaborg, 746 man å Svartholm och 250 man å Hangö-udd, 6,800 man samlades några mil inom gränsen vid Kymmene elf, fördelade i två brigader, samt 2,500 man, den s. k. Savolaks-brigaden, vid S:t Michel. De öfrige stannade i Österbotten och Karelen. Generalbefälhafvare i Finland var sedan 1793 grefve Wilhelm Maurits Klingspor, men under hans frånvaro såsom tjenstgörande generaladjutant för armén fördes befälet af den nu 74-årige generallöjtnanten Carl Nathanael af Klercker. Klingspor fick emellertid nu befallning att begifva sig till Finland för att öfvertaga befälet, hvilket ingalunda var ett lyckligt val, emedan han icke gjort sig känd för några framstående härförare-egenskaper. Från flera håll hade man ock fäst konungens uppmärksamhet på hans olämplighet för den ansvarsfulla befattning, som honom anförtroddes, och Klingspor sjelf gjorde ingen hemlighet af sin öfvertygelse, att Finland ej kunde försvaras mot ryssarnes öfvermakt; men konungen stod fast vid sitt beslut och hade dessutom icke särdeles många erfarne befälhafvare att välja på, emedan Toll, Armfelt och Vegesack voro upptagna vid vestra gränsen samt Essen och Wrede under kriget i Pomern fallit i onåd.
Den 4 Februari utfärdades för Klingspor en instruktion, i hvilken föreskrefs, att, så snart de af naturen den blidare årstiden danade pass och starka positioner, sedan sjöar och kärr blifvit isbelagda, icke med fördel kunde af finska armén begagnas mot en inträngande öfverlägsen fiende, då rädda hvad af armén räddas kunde, uti fästningarna Sveaborg och Svartholm inkasta så mycket trupper, som utrymmet derstädes medgåfve, samt låta den öfriga delen af finska hären i möjligaste ordning draga sig åt Österbotten, intill dess, vid första öppet vatten, andra anstalter till landets återvinnande kunde vidtagas; »men», hette det vidare, »ehuru vi, såsom förbemäldt är, anse frälsningen af armén och fästningarnas försäkring böra blifva förnämsta ändamålet af försvarsanstalterna under påstående vinter, vänte vi likväl, att I, så länge möjligt kan blifva, söken att den inträngande fienden emotstå samt icke förr, än nöden påtränger, reträtten företagen».
Den 8 Februari slöts med England ett subsidiefördrag, enligt hvilket Sverige skulle månadtligen erhålla 100,000 pund sterl. till arméns och flottornas utrustning. Dessutom begärde Gustaf Adolf, att en engelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
