Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hölls, uti hvilket, utom honom, generallöjtnanten Klercker, generalmajoren Aminoff och generaladjutanten grefve Gustaf Löwenhjelm, nu chef för finska härens generalstab, deltogo.
I detta krigsråd yrkade både Klercker och Löwenhjelm ifrigt på strid, och den förre satte sitt hufvud i pant för en god utgång. På sin sida hade han äfven sinnesstämningen inom finska hären; men Klingspor utvecklade med mycken utförlighet sina skäl för ett skyndsamt återtåg. Ryska styrkan vore allt för öfverlägsen den svenska, att man kunde våga en strid med något hopp om framgång. Äfven om en sådan vunnes, kunde den ej hafva annan följd än att förmå ryssarne att stanna någon tid, till dess de erhållit förstärkning, då man i alla fall blefve tvungen att vika undan. Blefve åter finska hären slagen, så vore Finland tills vidare förloradt och möjligheten att återtaga detsamma i hög grad förminskad. Dessutom äfventyrade man, om icke ett skyndsamt återtåg företogs, att genom den ryska division, som agerade mot Savolax-brigaden, afskäras från Wasa och Uleåborg, dit man hade 20 mil längre väg än denna division, äfvensom förbindelsen mellan denna brigad och svenska hufvudstyrkan skulle blifva afskuren. Slutligen och då alla dessa betänkligheter ändock ej öfvertygade flertalet af de i krigsrådet deltagande, framdrog Klingspor sin instruktion, hvilken han dock ej skall uppläst i sin helhet och således icke heller den punkt deri, som ålade honom att »så länge som möjligt den inträngande fienden emotstå samt icke förr, än nöden påtränger, reträtten företaga».
Den blef emellertid nu beslutad, och ehuru onekligen giltiga skäl förefunnos att anträda densamma, då man inom finska hären hade all anledning att antaga fiendens öfverlägsenhet vara långt större, än i sjelfva verket var förhållandet, fans dock intet skäl att företaga den så brådstörtadt eller i den riktning, som skedde. I stället att taga genaste vägen åt Österbotten förde nemligen Klingspor nu hären vesterut till kusten, för att sedermera följa strandvägen till Uleåborg, hvartill skälet var det bättre underhåll, som kunde fås i de mera befolkade trakterna längs Bottniska viken, men hvarigenom hufvudstyrkan skilde sig från Savolaksbrigaden och utsattes för just den fara, Klingspor under krigsrådet framhållit — att afskäras både från Österbotten och Savolaksbrigaden. Grefve Cronstedt fick befallning att utan uppehåll föra denna till Uleåborg, och sjelf skyndade Klingspor allt hvad han kunde att bringa hufvudstyrkan i säkerhet. Redan den 5 Mars afsändes artilleriet och trossen, och den 6 på aftonen uppbröt den öfriga hären, fördelad i tre brigader, af hvilka den första anfördes af öfversten Hans Henrik Gripenberg, den andra af öfversten Carl Johan Adlercreutz och den tredje af öfversten Gustaf von Numers, hvilket några veckor senare förändrades så, att första brigaden, bestående af 4 bataljoner, fördes af öfversten August Fredrik Palmfelt, den andra, 3 1/2 bataljoner, af Adlercreutz och den tredje, 5 bataljoner, af Gripenberg. Rytteriet och artilleriet var fördeladt på alla tre brigaderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
