Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1805-1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva blifvit vunnen att under öfverfarten borra fartyget, på hvilket konungen var ombord, sänka detsamma och derefter rädda sig med de öfrige, utom konungen, i skeppsslupen. Något hinder inträffade dock för utförandet häraf, möjligen en återstod af hederskänsla, som gjorde att detta nidingsdåd ej gick i fullbordan.
Ungefär vid samma tid, som detta förehades i Pomern, uppstod äfven bland åtskilliga regeringens i Stockholm ledamöter tanken på att skilja konungen från tronen. Man var ej i okunnighet om hans oryggliga beslut att aldrig sluta fred med Napoleon, och man förutsåg de för riket vådliga följderna af detta beslut; men man ville dock söka genom lämpliga medel förmå honom att ändra sitt olyckliga regeringssystem, innan några våldsamma åtgärder användes. Af denna orsak infann sig, å de öfriga konseljledamöternas vägnar, riksdrotsen grefve Wachtmeister och grefve Fabian Fersen hos konungen i Carlskrona under hösten 1807, just då han återvändt från sitt misslyckade tyska fälttåg; men dem blef nekadt företräde. Riksdrotsen hade dock sederdermera i Helsingborg ett samtal med konungen den 10 Oktober, då han gjorde allt för att förmå konungen att ingå fred med Napoleon, men Gustaf Adolf svarade endast: »Jag vill aldrig höra talas derom, emedan jag lofvat Gud att ej göra fred med Bonaparte», och härvid förblef han, oaktadt riksdrotsens alla föreställningar.
Man vände sig sedermera till förre ambassadören i Petersburg Stedingk, som i Oktober 1808 kallades till konungen på Åland, att begagna detta tillfälle för att göra honom föreställningar, hvilka nu voro af högsta nöd påkallade. När Stedingk den 9 Oktober ankom till Lemlands prestgård, der konungen hade sitt högqvarter, fann han honom i yttersta grad förbittrad öfver den misslyckade landstigningen vid Helsinge och fullt besluten att straffa gardesregementena för hvad han, ehuru orättvist, ansåg hafva härvid kommit dem till last. Han hade länge varit missnöjd med dessa regementen, inom hvilka man för honom uppgifvit, att stämplingar mot honom förehades, hvilket också ej var ogrundadt, enligt hvad sedermera blifvit upptäckt. Att han, under sådana förhållanden, fråntog gardena bevakningen af sin person, kan man väl icke förtänka honom, men att han för affären vid Helsinge nedflyttade dem från högsta till lägsta platsen inom armén och underkastade dem offentlig skymf, var, såsom redan är anmärkt, i högsta grad både oklokt och orättvist samt utgjorde visst icke rätta sättet att göra slut på stämplingarna. Stedingk hade också gjort allt för att afböja denna orättvisa och söka förmå konungen att återkalla den skymfliga generalordern, men hans föreställningar uträttade lika litet i detta hänseende som i öfrigt.
Den lidna skymfen hade emellertid så förbittrat officerskåren vid gardena, att några deribland icke skydde för att genom ett lönnmord söka rödja konungen ur vägen. Man lejde en soldat vid finska gardet att emot hederlig vedergällning utföra detta nidingsdåd, och han smög sig med laddadt gevär under natten utanför konungens sofrum, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
