Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det svenska folket - 2. Demografiska förhållanden. Av [G. Sundbärg] E. Arosenius - Det svenska språket. Av O. von Friesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
II. DET SVENSKA FOLKET.
vid pass 40 000 personer av andra nationer, som här funnit sin utkomst,
kan vårt land med skäl sägas glädja sig åt en sällsynt grad av
etnografisk homogenitet.
Det svenska språket har utvecklat sig såsom eget språk ur det tungomål,
som ännu för vid pass ett tusen år sedan var gemensamt för den skandinaviska
norden. Första perioden av vårt språks historia brukar kallas runperioden (till
omkring 1200); från densamma är svenskan känd endast genom de i allmänhet
tämligen stereotypa runinskriptionerna. Den äldre eller klassiska fornsvenskans
period omfattar tidrymden 1200—1350; under denna tid är språket ännu, i stort
sett, fritt från främmande tillsatser, och skriftspråket visar ofta en otvungenhet,
som vittnar om att det föga skilt sig från talspråket. Litteraturen utgöres nästan
uteslutande av lagtexter. Under den yngre fornsvenskans period (1350—1500)
utbildade sig skriftspråket mera oberoende av talspråket på grundvalen av
östgötadialekten (märk Folkungarne samt Vadstena kloster) men under stark påverkan
därjämte av latinet, som var kyrkans språk, och framför allt medellågtyskan (genom
det tyska borgerskapet i städerna). Mot periodens slut återvunno uppsvearne sin
politiska betydelse, vilket också visar sig i skriftspråkets utveckling; av särskild
betydelse blev här grundandet av Uppsala universitet. — Med 1500-talet inträder
den äldre nysvenskan (1500—1730), som till stor del utbildas genom reformatorernas
bibelöversättning; genom denna uppstod en påverkan från högtyskan i lågtyskans
ställe. Riksspråket utpräglades och befästes nu alltmera, ehuruväl under både
1500- och 1600-talen dialektiska egenheter ofta äro märkbara. Den ökade
kulturella gemenskapen med det övriga Europa medförde en betydande påverkan av
först tyskan och sedan franskan; mot periodens slut märkes även inflytandet
av det begynnande vetenskapliga studiet av fornnordiskan. Med 1734 års lag
samt O. von Dalins framträdande anser man övergången ske till det nuvarande
skriftspråket, den yngre nysvenskan, som sedan dess icke undergått några större yttre
förändringar. Under 1800-talet torde Tegnér, Wallin och Strindberg hava mest
påverkat språkbruket; de senaste årtiondena hava medfört en omisskännelig
tendens att minska klyftan mellan tal- och skriftspråk genom att tillstädja det
senare en större frihet.
Det svenska språkets mest utmärkande kännetecken gentemot sina närmaste
släktingar äro sammandragningen av de gamla diftongerna, rikedom på olika
svag-toniga ändelsevokaler samt ett mycket egendomligt accentueringssätt, som i viss
mån återfinnes i norskan men knappast hos något annat europeiskt språk. Såsom
allmänt omdöme kan sägas, att svenskan utmärker sig för kraft och klarhet samt
för klangrikedom och omväxling.
Deü moderna dialekt-forskningen uppdelar Sverige i fyra dialektområden:
a) det eg. svenska med centrum i Uppland och Mälardalen. Till denna grupp
höra de norrländska folkmålen i Norrland, särskilt längs Bottniska viken, och de
östsvenska målen i Finland och Byssland norr och söder om Finska viken.
Dialekterna i de landskap, som ligga längs norska gränsen, ansluta sig i högre eller
lägre grad till de norska folkmålen. I mindre grad gäller detta om Värmland och
Dalarne än om de fordom norska landskapen Bohuslän, Härjedalen och Jämtland;
b) det götiska i norra och mellersta Götaland omkring sjöarna Vättern och Vänern;
c) det sydsvenska omfattande större delen av Småland ävensom Skåne, Halland
och Blekinge. Språket företer här på grund av tidigare politiska och kulturella
förhållanden rätt många danska drag; samt d) det gottländska (gutniska) på ön
Gottland.
Från demografisk synpunkt har vårt land kunnat uppdelas i trenne från
varandra ganska skarpt skilda områden, nämligen: a) Östra delen av Sydsverige,
karakteriserad av talrika och tidiga giften, men beledsagade icke desto mindre
av en ringa äktenskaplig fruktsamhet och ett stort antal oäkta födelser; vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
