Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 3. Kommunalförvaltningen - Kommunernas självstyrelse. Av G. A. Aldén - Fattigvården. Av Agda Montelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FATTIGVÅRD.
271
deles att ytterligare ökas, enär icke äganderätten till skogen avyttrats
utan blott avverkningsrätten på vissa år. I dylika kommuner bestridas
skatterna av alla slag av dessa fonder (även för kommunernas icke jordägande
medlemmar), och alla nutidens offentliga anstalter (skolor, vägar, broar,
järnvägar, telefoner, modern belysning o. s. v.) anskaffas och utstyras på det
rikligaste — ett högst egendomligt skådespel i trakter, som för ej länge
sedan räknades bland de mest undangömda och oansenliga i hela vårt land.
Fattigvården.
I vårt land ålåg i forna tider vården om de fattiga i främsta rummet
deras släktingar, där jordägande sådana funnos -— på den tiden den
egentliga förmögenhetsformen. De jordägande hade ock att försörja sina
trälar —■ jordarbetarna —• vilka antingen voro födda trälar eller själva givit
sig därtill (gävträl). Genom kristendomens införande och dess påverkan
minskades så småningom trälarnas antal och slutligen upphävdes (1335)
såväl den ena som den andra formen av träldom. »Många lupo herrelösa
kring» efter den tidén och underhöllo sig med bettlande.
Under medeltiden tog kyrkan den huvudsakliga fattigvården om hand,
bespisade vägfarande och byggde för sjuka och orkeslösa invid kyrkorna
och klostren hospital och helgeandshus; medel därtill erhölls dels genom
tionden från bonden, dels genom gåvor och donationer, som av religiösa
skäl lämnades till kyrkan. Samtidigt inskärpte dock flera av
landskapslagarna släktens plikt att sörja för fattiga anhöriga och kyrkan avstod
en del av fattigtionden åt bonden för att av honom själv direkt användas
för fattiga, både närstående och vägfarande (»haldær skyldom än
wskyl-dom»).
Vid reformationen indrogs till Kronan såväl tionde som de kyrkan
tillhörande anstalter, vilka delvis omdanades och blevo lagliga tillflyktsorter
för sjuka och elända. Mot obefogat bettleri, vilket utvecklat sig i oerhörd
grad under medeltidens förhållanden, enär allmosors givande medförde
andliga förmåner, började nu Staten en kamp, som dock förblev fåfäng, oaktat
upprepade alltmera skärpta straffbestämmelser mot den, som bettlade utan
tillåtelse därtill, d. v. s. utan s. k. tiggarepass, vilket av kyrklig
myndighet utfärdades, gällande visst bestämt område. För den som icke var
arbetsduglig, men kunde förflytta sig, var tiggeri likväl det lagliga sättet
att få nödtorftigt uppehälle; de ansatser till lagstiftning om fattigvård,
som tid efter annan förekommo, benämndes ock »tiggareordning».
Att bringa plan och reda i fattigvården försökte såväl Gustav Vasa
som Gustav II Adolf, och ett fullständigt förslag till fattigvårdens
ordnande utarbetades under den senares regering; det antogs 1624 av Ständerna,
men lag blev det aldrig annat än på papperet. I denna lag kom till synes
en ny uppfattning rörande de nödlidandes hjälpande: ett sådant
understödjande bör vara en åtgärd ej endast av barmhärtighet, som dittills
varit fallet, utan en medborgerlig plikt, vars ordentliga fullgörande ej kan
åsidosättas utan skada för hela samhället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
