Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 3. Kommunalförvaltningen - Fattigvården. Av Agda Montelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
III. STATSFÖRFATTNING OCII FÖRVALTNING.
Då allmosors lämnande hade upphört att vara av betydelse för givaren
själv och då kyrkan ej längre handhade de större gåvorna, minskades
emellertid så småningom understöden till de nödlidande, så att det
slutligen blev nödvändigt att till tvångsplikt förvandla de bidrag till fattiga,
som förut förklarats beroende av »fri, god vilja». Första ansatsen
därtill gjordes i tiggareordningen av 1698. I hospitalsordningen av 1763
fastslogs, att varje församling skulle sörja för sina fattiga och de nödvändiga
medlen skulle uttagas av innevånarna i proportion till andra utskylder.
Härmed hade således i avseende på understöd åt fattiga uppstått en
artskillnad: hjälp kunde utgå genom antingen den offentliga, lagstadgade, på
uttaxering grundade fattigvården (A), begränsad till kommunen, eller
genom en på barmhärt.ighetskänslan allena stödd och därav frammanad
frivillig välgörenhet (B), obunden av alla stadgar. Dessa båda områden för
understödsarbetet borde, då skillnaden dem emellan i våra dagar allt starkare
accentueras, kunna i det stora hela hållas skilda från varandra och
sammanblandning blott i en del gränsfall behöva äga rum, men så har ej varit
händelsen. Den strävan gör sig dock allt mera gällande, att
hjälpbehövan-de ej samtidigt må omhändertagas av »fattigvården» och av
»välgörenheten».
A. Den offentliga fattigvården. Kommunens skyldighet såsom sådan
att bestrida kostnaderna för den fattigvård, som behövdes inom
samhället, var således fastslagen. Några föreskrifter i avseende på understöds
lämnande, gällande för hela landet, fanns emellertid icke, och
bestämmandet av vilken socken som i varje fall var underhållspliktig framkallade
skarpa slitningar.
Stiftarna av 1809 års grundlag fäste uppmärksamheten på behövligheten
av att utreda alla till fattigvården hörande förhållanden och att på grundval
av denna utredning bestämmelser utfärdades, gemensamma för hela riket.
Först 1847 såg emellertid Sveriges första allmänna fattigvårdsförordning
dagen. Däri fastslogs vissa grundsatser för fattigvårdens utövande men
frihet lämnades de olika samhällena att efter ortens särskilda förhållanden
på lämpligaste sätt ordna densamma, dock så, att bettlande må förekommas.
Bettlande hade dittills alltjämt varit det under viss kontroll tillåtna sättet
för ett fattighjon att få sin nödtorft.
Nu gällande fattigvårdsförordning, av den 9 juni 1871, är huvudsakligen
grundad på 1847 års förordning, med en del före 1871 och därefter gjorda ändringar
och tillägg. Enligt den skall var och en som är arbetsför, utan
fattigvårdssamhälles betungande, försörja sig själv och sina minderåriga barn — med
minderårig förstås den som är yngre än 15 år — så ock arbetsför man sin hustru,
åliggande i övrigt föräldrar och barn att, i mån av behov å ena och förmåga å
andra sidan, varandra försörja. Tjänstehjon och andra arbetare jämte deras
hustrur och hemmavarande minderåriga barn skola försörjas av husbonde under
den tid arbetsavtal gäller.
Nödtorftig fattigvård skall lämnas åt minderårig samt åt den, som genom
ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att försörja sig själv samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
