Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 5. Kyrkliga förhållanden. Av K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKLIGA FÖRHÅLLANDEN".
305
framsprungna nykterhetsrörelsen (P. Wieselgren) — en väldig väckelserörelse,
den s. k. nyevangelismen, bland vars ledare märkes Karl Olof Rosenius
(1816—-68), lekmannapredikant i Stockholm, influerad från gammalläseriet och
metodismen. Den betonade den enskildes omvändelse, de troendes inbördes
gemenskap i avsöndring från världen och arbete för Guds rike; kyrkans
ordningar och de kulturella uppgifterna tillbakasattes däremot. Bärarna voro
till stor del lekmannapredikanter. »Missionsföreningar» bildades och
»missions-» eller »bönhus» byggdes överallt. Organisation fick rörelsen 1856
genom Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som ville arbeta i fri anslutning till
kyrkan. Den politiska liberalismen efter seklets mitt upphävde
konventikel-plakatet (1858) och införde dissenterlagstiftning och i samband med
ståndsriksdagarnas avskaffande en ny representation för kyrkan, kyrkomötet (1863).
Av lokal betydelse för den finska och lapska befolkningen i de nordligaste
gränstrakterna (även i Finland och Norge) blev læstadianismen, benämnd efter
den väldige lagpredikanten L. L. Læstadius (1800—61); den kräver offentlig
bikt och avlösning inför de troendes församling; en egenhet är de extatiska
företeelserna (»liikutuksia», d. ä. »rörelser») vid sammankomsterna. Från
Fosterlandsstiftelsen utbröt sig 1878 under ledning av P. P. Waldenström (f.1838)
en stor grupp, som på grund av ett utpräglat kongregationalistiskt
församlingsideal ogillade statskyrkan (Waldenström hade även vissa avvikande
meningar i försoningsläran), och skaffade sig ett eget centrum i Svenska
missionsförbundet. Ehuru formellt kvarstående i kyrkan, bilda dettas medlemmar
(»de frikyrkliga») faktiskt en frikyrka med egen styrelse och
sakramentsförvaltning av egna predikanter (beträffande nattvarden; med avseende på dopet
växla ståndpunkterna från baptistiska sympatier till användande av kyrkans
präster).
Av stor betydelse för de bildade klasserna blev den inhemska nationella
idealism, som med anknytning till Geijer utbildades av K. J. Boström (1797—1866).
I viss mån kritisk mot kyrkoläran banade denna filosofi väg för modernare
teologiska riktningar; å andra sidan ställde den sig — så t. ex. i Viktor
Rydbergs (1828—95) senare verksamhet som skald och tänkare — i skarp opposition
mot de materialistiska och religionsfientliga åskådningar, vilka inom
litteraturen från 1880-talets början och snart också i vidare kretsar genom
industrialismen och socialdemokratien fingo stor utbredning. En religiös förnyelse är
nu åter i full gång — jämför det religiösa behovets förnyade framträdande
i litteraturen (Selma Lagerlöf, den senare Strindberg) —; den kommer särskilt
till synes i det kyrkliga arbetet, som präglas av stigande livskraft
(»ungkyrk-ligheten», »Uppsalarörelsen»). Med upptagande av nya arbetsmetoder, delvis
från väckelsen, delvis anpassade efter nutidens säregna förhållanden,
förbindes här ett anknytande till Luther och äldre svensk tradition.
Kallelsearbetet och samhällsuppgifterna betonas. En religiös koncentration förbinder
sig med teologiskt nyare positioner och blick för folkkyrkans stora resurser
i arbetet att göra kristendomen gällande i den moderna tidens liv.
Kyrkoförfattningen. Kyrkolagen av 1686 är ännu gällande, dock
med väsentliga ändringar och tillägg. Ännu fasthålles i många
stycken och i stort den principen, att svenska kyrkan är svenska folket,
sett från religiös synpunkt. Kyrkans högste styresman är således
Konungen, inför vilken de kyrkliga ärendena föredragas av
ecklesiastikministern.
I det längsta ville man ej frångå, att svenska kyrkan omfattade hela svenska
folket. Utlänningar av främmande trosbekännelse erhöllo emellertid rätt till
20—123483. Sveriges land och folk. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
