Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Språkvetenskap. Av O. von Friesen - Historia. Av L. Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
av förklassisk grekisk kultur; C. O. Lagercrantz (f. 1868) som språkhistoriker och
papyrolog; C. Lindskog (f. 1870) som textutgivare; N. M. P.son Nilsson (f. 1874)
som religionshistoriker; E. Nachmanson (f. 1877) som kännare av grekiska
inskrifter och G. Rudberg (f. 1880) som paleograf och texthistoriker.
Den romanska filologien äger sedan början av 1880-talet framgångsrika och
bemärkta idkare i Sverige, i väsentlig mån lärjungar av den franska skolan och
särskilt Gaston Paris. Det är företrädesvis fornfranskan som de svenska
romanisterna bearbetat, men deras verksamhet har ingalunda inskränkt sig härtill.
En särställning intar V. E. Lidforss (1833—1910), som redan tidigare gjort
sig bemärkt som en framstående hispanolog. Han har även utgivit utmärkta
arbeten i italiensk filologi.
P. A. Geijer (f. 1841) är syntaktiker och har särskilt utvecklat en betydelsefull
verksamhet som lärare. En förgångsman var också H. von Feilitzen (1854—87),
utgivare av fornfranska texter. På detta område var också C. W. Wahlund
(1846—1913) verksam, men har därjämte utgivit bibliografiska arbeten. Som
filologisk författare på franskans och rætoromanskans områden framstår F. G. E.
Walberg (f. 1873).
Inom romansk historisk grammatik ha verkat : J. Vising (f. 1855), som särskilt
ägnat sig åt syntaktiska frågor och anglo-normandiskan; G. Rydberg (f. 1861)
har offentliggjort omfattande arbeten i allmän och fransk språkhistoria och E. S.
Staaff (f. 1867) i spansk språkhistoria.
Bland de jämförelsevis fåtaliga vetenskapsmän, som studerat de slaviska språken,
torde här böra nämnas T. Torbiörnsson (i. 1864).
Historia.
Liksom i andra europeiska länder varit vanligt, började den svenska
historieskrivningen under medeltiden med annalistiska uppteckningar i klostren. Från
början av 1300-talet tillkommo anonyma krönikor, såväl på vers som i prosaform.
Den första egentliga rikshistorien är »Chronica Gothorum» av Ericus Olai (d. 1486),
vilken oj blott som sina föregångare uppräknade de olika tilldragelserna utan
även sökte uppvisa deras inbördes sammanhang. Från 1500-talets förra hälft
hava vi flera arbeten av Sveriges siste katolske ärkebiskop, Johannes Magni
(1488—1544), och hans broder Olaus Magni (1490—1558), båda döda i landsflykt.
Den förre utgav dels en historia över Uppsala ärkebiskopssäte, dels en vidlyftig
och ytterligt fantastisk svensk rikshistoria. Den senares betydelse är ojämförligt
mycket större. Han utgav i Venedig en märklig karta över Norden, vilken flera
gånger omtryckts, samt senare i Bom en utförlig och ytterst värdefull etnografisk
beskrivning över Sverige, försedd med talrika illustrationer.
Det sextonde århundradets störste svenske historiker är reformatorn Olaus
Petri (1493—1552). Genom sin förmåga att väga olika källors värde och genom
sin lidelsefria uppfattning skiljer han sig fördelaktigt från föregångare och
närmaste efterföljare. Hans »Svenska krönika» är vår äldre historieskrivnings
yppersta verk. För övrigt finna vi under detta århundrade en serie krönikor över de
olika konungarnes levnadsöden och regeringshandlingar, delvis byggda p å muntliga
uppgifter, samt ett stort antal politiska partiskrifter. Mest betydande bland
krönikeskrivarne under förra hälften av 1600-talet är Johannes Messenius (1579
—1636), en politisk lycksökare, som uppfostrades utomlands av jesuiter men
återkommen till Sverige avsvor sin katolska tro och anställdes i rikets tjänst.
På grund av förbindelser med Polen hölls han fängslad från 1616 till sin död
och utarbetade i fängelset det stora verket »Scondia illustrata», som behandlar
Sveriges historia »från syndafloden» till år 1616 och som särskilt rörande
1500-lalet är av värde. — Konung Gustav II Adolf började ett arbete om sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
