Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Botanik. Av H. Hesselman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
nomenklaturen, d. v. s. metoden att benämna djur och växter med ett art- och
ett släktnamn. Han utvecklade artbegreppets omfattning på ett sätt, som ännu
i våra dagar i stort sett blivit beståndande. Genom sitt sexualsystem åstadkom
han en väl behövlig översikt över de då kända arterna; han utvecklade skillnaden
mellan artificiella och naturliga system och visade, huru ett naturligt system
borde åstadkommas, samt urskilde och benämnde 67 naturliga familjer. Hans
förnämsta systematiska arbeten äro Systema naturæ och Species plantarum. I
sin Philosophia botanica lämnar han en framställning av tidens vetande angående
växternas yttre och inre byggnad; samma arbete innehåller flerfaldiga biologiska
iakttagelser samt en redogörelse för hans åsikter angående växtbeskrivning och
växternas system. Av stor betydelse för kännedomen om Sveriges natur och
dess vegetation blevo hans resor inom landet. Av dessa utförde han tvenne
större redan som student, nämligen till Lappland 1732 och Dalarne 1734, samt
sedermera såsom professor och på Riksdagens uppdrag till Öland och Gottland
1741, till Västergötland och Bohuslän 1746 och till Skåne 1749. över sina
resor utgav han innehållsrika och livligt skrivna skildringar, som ännu i dag
kunna läsas med nöje. I hela sin verksamhet var Linné mera den ordnande
och systematiserande än upptäckande naturforskaren, och han har stundom blivit
klandrad för sitt ringa intresse för botanikens övriga grenar, såsom anatomi
och fysiologi. Man må emellertid betänka, att vad Linné gjorde, var vad den
tidens naturhistoriska forskning utan tvivel i främsta rummet behövde.
Linnés verksamhet hade en utomordentlig betydelse för botanikens utveckling
i vårt land. Genom honom blev botaniken svenska folkets »scientia amabilis»,
och han bestämde-huvudriktningen av svensk botanisk forskning för de följande
hundra åren. Bland hans talrika, för sin vetenskap entusiastiska lärjungar
besökte många då för tiden okända länder, vilkas växtvärld de undersökte. Bland
dessa förtjäna i synnerhet att nämnas: P. Löfling (1729—56), som reste i
Spanien, P. Kalm (1716—79), som gjorde forskningsresor i Nordamerika, F.
Hassel-qvist (1722—52), vilken undersökte Mindre Asien, Palestina, Arabien och
Egypten, P. Forshål (1732—63), känd för sina resor i Egypten och Arabien och
slutligen A. Sparrman (1-748—1820), som undersökte Sydafrikas vegetation och
medföljde den store engelska forskningsresanden J. Cook (1728—79) på en färd
till de antarktiska trakterna. Den främste av alla dessa forskningsresande var
emellertid K. P. Thunberg (1743—1828), världsbekant för sina resor i Sydafrika
och Japan, vilkas floror han beskrivit. Bland Linnés övriga svenska lärjungar
märkes först och främst E. Acharius (1757—1819), som ägnade sig åt lavarnas
studium och räknas såsom likenologiens vetenskapliga grundläggare. Ett aktat
namn som forskare förvärvade sig även P. J. Bergius (1730—90), vilken jämte
sin broder B. Bergius (1723—84) donerade Bergianska trädgården till
Vetenskapsakademien med uppgift att där befrämja såväl vetenskapliga undersökningar
som utbildandet av skickliga trädgårdsmästare.
Trogen Linnés traditioner utan att vara hans direkta lärjunge var O. Swartz
(1760—1818), som efter långvariga resor i Nordamerika och Västindien utgav
en mängd synnerligen förtjänstfulla arbeten, bland vilka de, som behandla
orkidéer, ormbunkar och mossor, äro av största vikt.
Redan i början av 1800-talet uppträda i vårt land botanister, som kunna
sägas inleda en ny period, vilken sträcker sig fram till 1850-talet. En bland de
märkligaste bland dessa var G. Wahlenberg (1780—1851), en självständig
forskarnatur med rika uppslag. Han har i synnerhet undersökt fjällens vegetation,
såsom i Lappland, i Schweiz och på Karpaterna. Genom att uppdela den
nordiska vegetationen i olika regioner och framvisa, huru dessas karaktär närmast
beror på klimatiska olikheter, införde han nya och stora synpunkter vid
studiet av ett lands vegetation. Jämte Humboldt nämnes han såsom växtgeografiens
grundläggare, och hans arbete Flora lapponica hör till de epokgörande ino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
