Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Botanik. Av H. Hesselman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
Systema mycologicum, blev en av mykologiens grundläggare och en av alla tiders
störste svampkännare. Tack vare dessa män uppstod bland vårt lands botanister
ett särskilt intresse för de lägre växterna, ett intresse, som bibehållit sig till
långt in i senare tid och som bland annat bevisas därav, att mycket länge så
gott som alla officiella representanter för den botaniska forskningen voro
specialister på en eller annan kryptogamgrupp. Den svenska kryptogamforskningen
inriktades i första hand på systematik och artbeskrivning, men tack vare de
förfinade undersökningsmetoder, som alltmera kommo till användning, kan svensk
botanik bland sina resultat inregistrera många viktiga upptäckter angående de
lägre växtformernas byggnad, fortplantning, och övriga livsföreteelser.
Algologien var den gren, som fick de flesta idkarna, och bland dess
representanter torde i synnerhet följande förtjäna nämnas. J. G. Agardh (1813—1901)
har genom en mängd viktiga skrifter grundlagt sitt anseende som en av förra
århundradets främsta algologer. J. E. Areschoug (1811—87) gjorde betydelsefulla
upptäckter angående flera algsläktens byggnad och förökningssätt, och hans
lärjunge F. B. Kjellman (1846—1907) gjorde i sitt slag klassiska undersökningar
över de arktiska havens algflora samt införde formationsbegreppet vid studiet av
algregionerna i havet. V. B. Wittrock (1839—1914) var en framstående forskare
på flera stora algsläktens systematik och O. Nordstedt (f. 1838) är samtidens erkänt
främste desmidiacékännare. Slutligen har G. Lagerheim (f. 1860) utgivit talrika
skrifter angående de lägre algernas byggnad och’utveckling. Bland yngre
forskare ha i synnerhet K. Bohlin (i. 1869), Nils Svedelius (f. 1873) och H. Kylin
(f. 1879) utgivit ett större antal värdefulla algologiska arbeten. Den
deskriptiva likenologien erhöll en utmärkt representant i Th. M. Fries, sedermera hos
T. Hedlund (f. 1861) och G. A:son Malme (f. 1864). Mykologien har med
moderna synpunkter åter upptagits av Jak. Eriksson (f. 1848) och E. Henning
(f. 1857), som särskilt studerat rostsvamparna, av G. Lagerheim, bekant genom
monografier över i systematiskt hänseende intressanta svampsläkten, samt av
O. Juel (i. 1863), som gjort histologiska undersökningar på flera olika släkten.
Vidare märkas T. Vestergren (i. 1875) och. L. Romell (f. 1854). S. Berggren
(f. 1837), S. O. Lindberg (1835—89) och H. W. Arnell (f. 1848) m. fi. ha i synnerhet
ägnat sig åt moss-studier. Den förstnämnde har särskilt studerat de arktiska
trakternas mossflora; Lindberg, född och utbildad som forskare i Sverige, men
sedermera professor i Hälsingfors, har genom en mängd om stor skarpsynthet
vittnande avhandlingar verkat reformerande inom moss-systematiken
Darwins utvecklingslära göt nytt liv i systematiken och ställde nya uppgifter
för densamma, artbegreppet förändrades, släktskapsförhållandet mellan olika arter
och växtgrupper undersöktes med andra synpunkter än förut. Ett särskilt
intresse uppstod härvid för de mångformiga eller s. k. kritiska växtsläktena, i det
man genom undersökning av dessa sökte studera själva utvecklingsförloppet.
Omfattande undersökningar hava av svenska botanister utförts över ett stort antal
dylika växtsläkten, såsom av F. V. K. Areschoug (1830—1908) över Rubus, av
V. B. Wittrock över Viola m. fi., av A. Dahlstedt (f. 1856) över Hieracium,
Ta-raxacum samt över Rumex och Gentiana av Sv. Murbeck (f. 1859), vilken med
stor framgång även tillämpat geografiska och morfologiska synpunkter vid sina
undersökningar.
Även under den senare hälften av det 19:e seklet har svensk botanisk
forskning sträckt sig utom det egna landets gränser. I de talrika arktiska
expeditioner, som sedan 1837 utsänts, ha nästan alltid botanister medföljt för
studium av såväl vegetationens sammansättning som biologiska egendomligheter; vi
nämna bl. a. Th. M. Fries, S. Berggren, A. G. Nathorst (f. 1850) och F. B.
Kjellman; särskilt den sistnämnde har gjort viktiga iakttagelser angående
växtlivets förhållande under polarnatten och vid låga temperaturer; bland hithörande
forskare må även omnämnas Th, Wulff (f. 1877) och H. Simmons (f. 1866).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
