Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Zoologi. Av E. Lönnberg - Geologi och mineralogi. Av E. Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
i zoologi vid Kristiania universitet), doc. N. von Hofsten (f. 1881),
fiskeri-intendenten Nils Rosén (f. 1882), doc. S. Boel (f. 1884), d:r Nils Odhner (f. 1884)
m. fi.
Geologi och mineralogi.
På den geologiska forskningens område intog Sverige redan tidigt en
framstående plats. Urban Hjärne (1641—1724) uttalade den sedermera av flera
forskare vidare utvecklade åsikten, att jordlagren ursprungligen avsatts i
vatten, att försteningarna utgjort levande varelser samt att jorden undergår
vissa förändringar. Efter Hjärne framträdde E. Swedenborg (1688—1772),
M. v. Bromell (1679—1731), K. Stobæus (1690—1742) och A. Celsius (1701—
44) med för sin tid ganska märkliga avhandlingar över geologiska,
mineralogiska ocli paleontologiska spörsmål, den sistnämnde över vattenminskningen
i Östersjön och Västerhavet.
Karl v. Linné (1707—78) med sin skarpa iakttagelseförmåga tolkade på
ett förundransvärt riktigt sätt de olikartade geologiska förhållanden, som
han iakttog inom flera av Sveriges landskap; så t. ex. uppgjorde han en ännu i
dag till sina huvuddrag giltig profil genom det av horisontella kambriska och
siluriska berglager uppbyggda berget Kinnekulle samt jämförde lagerföljden
därstädes med den på andra trakter. Därigenom att Linné antog en bestämd
lagerföljd över hela jorden samt att lagren bildats i havet, har han i själva
verket lagt grunden till det av den tyska geologen och mineralogen Werner på
1780-talet framställda systemet, enligt vilket bergarterna indelades efter den
ordningsföljd, i vilken de av vattnet avsatts, ett system som egentligen icke är
annat än en vidare utveckling av Linnés åsikter. — I fråga om mineralerna
insåg Linné kristallformens betydelse för deras systematiska indelning, och
denna hans metod följdes av J. O. Wallerius (1709—85), som utgav den första
verkliga handboken i mineralogi, ett arbete som ansågs ojämförligt mycket
bättre än allt, vad som dittills skrivits inom denna vetenskap sedan Agricolas
dagar. A. F. Cronstedt (1722—65) förde mineralogien ett jättesteg framåt
genom sitt utmärkta verk »Försök till mineralogi eller mineralrikets
uppställning», vilket översatts till flera utländska språk.
År 1766 utgav T. O. Bergman (1735—84) sitt berömda verk »Fysisk
beskrivning över jordklotet», vilket i ännu högre grad än Linnés arbeten kan sägas
vara en förelöpare till Werners system. Nämnda beskrivning innehåller många
beaktansvärda ujttalanden rörande jord- och berglagrens bildningssätt och
indelning, deras omvandling och rubbningar m. m., uttalanden som vittna om
en för sin tid ovanligt klar uppfattning av de geologiska företeelserna. Bland
annat påpekade Bergman, att det sediment, som avsättes på havsbottnen, måste
bidraga till vattenytans höjning, en åsikt som i nyare tid blivit ytterligare
utvecklad och använd för att förklara tilltagande vattenhöjd. — D. Tilas
(1712—72), 8. G. Hermelin (1744—1820) och V. Hisinger (1766—1852) hava
också gjort sig bemärkta inom det geologiska forskningsområdet, de två
sistnämnda särskilt genom upprättandet av geologiska kartor. Man kan med fullt
skäl säga, att de svenska geologiska forskarna redan under 1700-talet gingo sin
egen väg framåt, i full nivå med sina samtida i utlandet, mången gång till
och med före dem.
I början av 1800-talet väckte N. G. Sefström (1787—1845) uppmärksamhet
genom sina iakttagelser rörande de i bergen inristade räfflorna och deras
lagbundna riktning. Vid denna tid började paleontologien uppblomstra hos oss,
huvudsakligen genom V. Hisinger, G. Wahlenberg (1780—1851), J. V. Dalman
(1787—1828) och 8. Nilsson (1787—1883) och ännu mera genom N. P. Angelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
